Ibland är det lustigt hur viktiga insikter kan komma till en på de mest besynnerliga vis.

Trött av städandet tar jag paus och sätter mig ner med en av brorsans gymnasietidningar.
Rubriken "Är du en mönsterelev?" fångar genast mitt intresse, och med en förväntan om att få mig ett gott skratt slukar jag texten. Men skrattet uteblir. I stället fastnar jag vid två meningar. Tystnar. Tänker. Läser dem igen.
Inser den stora sanningen som ligger i orden. Hisnande. 
Orden jag just läst är precis det jag har kämpat emot så länge. Att jag aldrig har förstått det tidigare?
Så enkelt, men samtidigt så överväldigande befriande. 
Inombords känner jag mig plötsligt lättare, som om något som hållts fångat äntligen släppts ut. Linjer och begränsningar som jag burat in mig själv i försvinner, jag kan flyga.  

Att alltid göra rätt är förmodligen ett av de största misstagen man kan göra.
Om man inte lär sig att göra fel kommer man heller aldrig komma på något originellt.

Ursäkta för mitt extremt dåliga bloggande (som om jag bloggade regelbundet i vanliga fall).
Började jobba i måndags och har inte riktigt haft tid och ork över för bloggandet. Är mycket nytt så här i startfasen. Tänkte dock snart berätta lite om vad det är för jobb jag fått - det är faktiskt helt fantastikt! - och vad jag gör. Men inte nu, för nu är det alldeles för sent för en morgontrött sengångare som ska upp i tid imorn!

Mosch!




PS! Blev förresten antagen till Finskan! Tjiho! Så nu finns det ingen återvändo.

Efter över 2 timmars slit så har jag äntligen överfört alla bilder från Kenya. Eftersom det inte gick att överföra alla på en gång var jag tvungen att ladda ner dom en och en. Det gjorde gott för mitt tålamod kan jag säga. För er som inte vet det så fick jag aldrig med mig några bilder från resan, då det visade sig att den analoga kameran som jag använt inte fungerat. Därför har jag fått bilderna från de amerikanska killarna som var med.
Här kommer ett urplock:


Gröna underbara vägar. Om man kände till
omgivningarna bra kunde man hitta så här stora solrosor.


Barnen var bra mycket modigare än mig som liten.
Begriper fortfarande inte hur de lyckades klättra upp dit?




Ni anar inte glädjen över att få äta spagetti och köttfärssås efter två veckor med bara ris och bönor. Det roliga var att barnen inte ens tyckte om det (?!) särskilt mycket haha! Men jag antar att man skulle ha tyckt likadant om man aldrig smakat spagetti förut. Det är ju trots allt lite halvläskig konsistens, och de liknar mest långa maskar där dom hänger och sladdrar på gaffeln. 



Magiskt. I Afrika är månen gladare.



Vi fick chansen att göra flera besök hos olika familjer i området.
En annan värld, det är vad det var.

I går hade jag min första tenta någonsin. Eftersom jag inte skulle inte ha tid att plugga inför en eventuell omtenta till våren gjorde jag noga upp en strategi för att lyckas:

* SOVA gott
* stiga upp kl 08.00, jogga och bli så där äckligt pigg
* plugga ordentligt
* ta paus genom att påbörja årets klappjakt
* inte bli stressad

Ja, ni gissade rätt. Jag misslyckades med alla punkter. Framförallt den första. Jag vet inte vad som hände riktigt, men jag blev ungefär lika stingslig som en höggravid kvinna. Största delen av kvällen spenderade jag med att hitta på en massa konstigheter, bara för att få så bra sömn som möjligt. Redan här kan ni ju ana att detta var det största misstaget.

Det började med att jag irriterade mig på kudden. Jag fattar inte hur det är tänkt att man ska kunna sova på den utan att få nackspärr? Den ser perfekt ut: stor, fluffig och fin. Så lägger man sig på den och märker att den är nästintill helt oformbar, ungefär som en fånig prydnadskudde... Kanske skulle det funka om man skapats med en skalle av bly och framåtskjuten nacke, men ärligt talat hur många har det? Nä. Löste detta dilemma med att sno brorsans kudde (förlåt, du kan få låna min kudde nästa gång hehe).

Självklart slutar det inte här, för precis när jag har lagt mig till rätta kommer jag på nästa stora problem: PAPPA. För vad är det alla män med snabb hårväxt måste göra? Just det. Raka sig. Men det är väl inget problem? Nä, det skulle inte vara det, om det inte vore för att pappa har för vana att alltid BANKA rakhyveln mot handfatet - i stället för att bara skölja den under kranen. BANK BANK. Så låter det varje morgon. Jag vaknar alltid.
I flera minuter ligger jag och grämer mig över tanken på att inte få mina åtta timmars perfekta sömn. Självklart har jag inga öronproppar, så jag gör det enda vettiga: proppar öronen fulla med bomull. Om någon av er har testat det så vet ni att det inte dämpar särskilt bra, och att det faller ut. För att rädda situationen smyger jag ut till hallen och snor pappas pannband. Nöjd kryper jag tillbaka. Perfekt. Några minuter senare ligger jag i stället och svättas av pannbandet.

Så här höll jag alltså på resten av natten. Det hela slutade med att jag somnade efter 01.30, ställde fram larmet ungefär fyra gånger och steg upp 10.30. Allt för att få perfekt sömn inför tentan. Sjukt vad nervositet kan göra. Sjukt löjligt. Nästa gång sitter jag och käkar chips till klockan två i stället. Det funkar säkert minst lika bra.

Var på en utbildning med jobbet i dag. Kan fortfarande inte riktigt greppa att jag får gå på en gratis utbildning via jobbet, och att maten (på restaurang!) dessutom är inkluderad! Där kom jag, laddad och redo med en matlåda fylld med en salig röra rester av okänt slag, och så får jag veta att vi ska få GRATIS mat på KINARESTAURANGEN! Ni som känner mig väl nog för att veta vilken matälskare jag är förstår vad jag menar när jag säger att jag var i himmelriket.

Middagen följdes av gruppresentationer. Det var riktigt fascinerande att få se vilket spektrum av intressen och erfarenheter som fanns, trots gruppens smått blygsamma storlek; nån hade bott i Grekland i 13 år, en annan var musiker, nån hade undervisat i orientalisk dans och den sista var naturintresserad. Ännu häftigare var det faktum att alla bodde i lilla Vindeln, då åtminstone jag många gånger lätt har tänkt att folk där är rätt insnöade och enkelspåriga. Oj så fel man kan ha - och oj så skönt att få spräcka fördomar.

En annan tankeställare var en intressant diskussion om skillnaden mellan utbildning och bildning. Även om vi inte kom fram till ett definitivt svar så kunde vi enas om att bildning handlar mer om gedigen kunskap, ett lärande för lärandets skull vars syfte inte är att kunna mätas genom prov och betyg. Det gjorde mig så otroligt glad, för jag insåg att det är precis så jag alltid har velat att det ska vara: man lär sig för kunskapens och intressets skull - inte för betyg på ett papper.

Så kort sagt: det känns som att jag har hamnat helt rätt, och jag tackar Gud för att Han lät mig få den här möjligheten. Det lönar sig alltid att våga vänta.

Ni vet när man får en möjlighet utöver det vanliga, Chansen med stort C? Man vill visa vad man går för - att man kan - så man gör allt i sin makt för att visa sitt allra bästa jag: man är supertrevlig, skärper till sig några snäpp extra. Kanske lägger man t.o.m. ner 5 min på att sminka sig (ja, om man inte är hurtig och gör det i vanliga fall då). Man liksom sträcker på sig, visar upp sitt bästa colgate leende, överväger noggrant hur man ska gå så att ansiktet syns från bästa vinkeln... Nu överdrev jag kanske lite, men ni fattar.

När jag fick mitt nya jobb lyckades jag hålla huvudet kallt. I stället för att vela framför garderoben gick jag dit klädd som jag brukar och lika osminkad som vanligt. Mycket var tack vare det faktum att jag hade blivit uppsökt för jobbet - i stället för att ha sökt det - och därmed slapp den värsta prestationspressen.

Men trots det, och att jag hade ett kontrakt som garanterade mig jobb, så trillade jag ändå dit. Det räckte med ett enkelt erbjudande för att jag genast skulle falla i samma gamla grop. "Vill du dra igång något för ungdomar?" I början var jag entusiastisk, men insåg snart att jag omöjligt skulle hinna med det. Lektionsplaneringarna, mina haltande spanskastudier och att sätta mig in i det nya jobbet slukade all tid, men framförallt energi. Ändå vågade jag inte säga det direkt. Jag skämdes. Tyckte det var klent av mig att inte orka mer trots att jag inte ens jobbade halvtid. Sneglade på mina vänner som alltid jobbade häcken av sig och ändå orkade med annat. Så jag gjorde det man tenderar göra i såna situationer: jag försökte spackla över sprickan i fasaden. Fegade ur. Klurade på bortförklaringar som skulle låta bättre än sanningen.

Det hela slutade med att jag sa nånting om att jag inte hinner med mina spanskastudier. Och det var ju sant, men det var inte hela sanningen. Den största orsaken var och är att jag är trött av stress (vilket beror på att jag ännu inte lyckats komma in i jobbet och skapa någon struktur och effektivitet). Jag har fruktansvärt låg stresströskel när det gäller allt som påminner om skola, något jag dragits med ända sedan mitt osunda stressande under högstadiet och gymnasiet. En ful spricka i fasaden som jag gärna inte låtsas om. Efterhand blev jag förvånad, på gränsen till besviken, över att instinkten att vilja skyla över sina imperfektioner sitter så djupt. Kanske är det samhället, kanske är det den idoliserande media vi matas av, oavsett vad så vill jag inte låta det binda mig. Därför bestämde jag mig för att jag ska säga som det är. Jag känner mig friare när jag törs visa mina begränsningar - i stället för att vara som ett kärl som man fyller med vatten tills det når upp till sprickan och läcker ut, bara för att man inte låtsats som den. Det är inte förräns man erkänner sprickan som man kan göra något åt det.

Den här veckan har jag haft turen att bli inringd som vikarie på fritids. Efter att ha spenderat största delen av tiden i sandlådan, byggandes borgar och vallgravar och landbryggor, hade jag vunnit en plats i pojkarnas hjärtan (tänk om det vore så enkelt när man blir äldre). Så kom andra dagen, och en av pojkarna skuttade snabbt i sina ytterkläder och undrade om jag skulle med ut till sandlådan. Självklart gick det ju inte att säga nej. Pojken sken genast upp och utbrast entusiastiskt:
"Du är jätteduktig på att bygga sandslott! Du borde jobba med det! Varför gör du inte det?"

Ja, varför gör jag inte det?



Inte riktigt det jag åstadkom, men det dög ändå åt killarna :)

Nu var det ett tag sedan jag slängde upp något här. Jag antar att det lätt blir så när man övergår från månader av bekymmerslöst lallande till att ha ett jobb som faktiskt kräver lite planering och allmän struktur i vardagen. Kan dock inte säga att jag är där än, men jag försöker. Det kräver bara omställning. Hur som haver barnen kär:

Jag är så tacksam för min dag på jobbet i dag. Jag har helt glömt bort att berätta det, men jag har bl.a. fått förmånen att vara extrastöd åt en man på SFI:n, och oj så glad jag är!

Jag kommer ihåg första gången jag såg honom sitta där, längst bak i klassrummet. Aldrig tidigare hade jag sett såna glasögon, och jag visste väl egentligen inte vad jag skulle tro om denne gråhårige man som satt smått hukandes framför en monitor som förstorade upp bokstäverna enormt. Senare skulle jag få förklarat för mig att mannen är grovt synskadad, och behöver monitorn för att överhuvudtaget kunna läsa texterna. Ännu senare skulle jag komma att uppskatta och beundra den här mannen så enormt mycket. Om det är nånting han är så är det inspirerande.

Trots sin nästintill obefintliga syn, så fortsätter han att kämpa på med sin monitor. Förmodligen lägger han ner mer tid på lästräning än alla andra i klassen. Men han gör det inte under bittert knot: nej, han gör det med en positiv envishet. Dessutom är han världens finaste och ursäktar sig t.ex. alltid om han så mycket som råkar harkla sig under läsningen (till skillnad från oss vanliga ohyffsade människor som kan sitta och slemhosta tills man undrar om inte inälvorna kommer ut snart, utan att be om ursäkt).

Det är omöjligt att inte köra hem med ett leende på läpparna efter en lektion med honom. Speciellt efter i dag, när han i slutet av lektionen vänder sig om till mig och säger: "Idag jag förstod den micket bra!"
Vilken seger! Det blev kvittot på att det alltid är värt den lilla extra energi man lägger ner i arbetet. En uppmuntran i ens strävan efter att försöka hitta bra sätt att lära ut på. Längtar till den dagen när jag får se honom klara av nationella, tänk vilken lyckans dag!