Träffade äntligen Emelie och Sarah och åh så skönt det var att ses igen!
(Räknade  efter och upptäckte att det var 6 månader sen sist vi sågs ordentligt - alldeles för länge!)
Det är lustigt hur vissa hus kan få en att känna sig så tillfreds. Sarahs hus är ett av dom. Tycker verkligen om det med lagår'n, utsikten mot kullarna långt borta och den vackra kyrkan,.. också katterna förstås! 
Precis som alltid så blev det mat att föräta sig på och annat gott (den här gången blev det svalkande smoothie MUMS!).
När vi nu ätit oss proppmätta tänkte vi att... en PROMENAD vore passande.
Blev broarna runt längs med älven medans vi pratade och njöt av grönskan. Tror att det är bland dom vackraste platserna jag vet. Känslan när man går i grönskan och ser vattnet yra i forsen nedanför en är magisk! Toppa det med gott sällskap och det är komplett. Var verkligen skönt att få prata igen. Sedan följde jag med hem till Emelie och sov där.
Bäst av allt: jag fick ytterligare en Afrika-kontakt via Emelies mamma. Blir att ringa genast på måndag! Nu händer det grejer! Pray pray
               
Gammal bild från Lappis            Go' Mozart
Hann även prova på inlines. Spännande! (Sist jag åkte var jag 9 år och hade sisådär 3 par tjocksockar eftersom pappa av nån anledning alltid trott att jag har större fötter än jag har - kan nämna att mina inlines är för stora än idag...)
Oväntat nog gick det bra trots att jag varken hade armbågsskydd, hjälm eller annat som en orolig pappa tvingar på en när man är liten. Kände mig makalöst graciös där jag rullade framåtlutad som en anka för att hålla balansen haha! Men det bästa var när jag upptäckte att jag fortsatte rulla nedför den branta backen (sluttning = 5 grader hahaha) trots att jag tryckte ner bromsklossen! 
Så... jag fortsätter skrikandes på hjälp rulla nedför branten med utsträcka armar samtidigt som Emelie förtvivlat springer bakom mig som en svans och försöker rädda mig från att krocka med den otäcka bilen som  plötsligt dykt upp från ingenstans!  VIlken syn det ska ha varit!

Dagen efter for jag och Emelie på Tannbäckslägret. Det är nog världens bästa läger, har varit där varje sommar sedan  4:an. Älskar verkligen lägret! Har så många  minnen därifrån: allt bus, tävlingarna, skvallret, andaterna, fighterna när man med buller och bång blev väckt av kastruller, billarm, vatten och andra otrevliheter kl 8 varje morgon, och sist... den underbara traditionen att kasta ledarna i älven från bryggan! Dock kändes det annorlunda att bara hälsa på en dag, men roligt var det. Många nya ansikten. Funderar på att vara ledare nästa år och få väcka ungarna varje morgon hehe... Samtidigt vill man ju vara med och busa själv så länge man kan så vi får se. Busa ska jag minsann fortsätta göra där hur det än blir!
Det var även på Tannbäck som jag tog beslutet att jag ville följa Jesus och låta döpa mig, den där sommaren för 6 år sedan. Tänk så längesedan. Och ändå har jag aldrig ångrat det. Klyschigt men sant.
Måste få dela med mig om kvällsandakten igår... Alla som ville fick gå fram och tända ett ljus om man hade något böneämne. Eller något annat, vad som helst. På bara några minuter hade nästan alla gått fram och snart lyste alla ljusen upp mörkret tillsammans. Vackert... Men det som var ännu vackrare i mina ögon var att se hur barnen vände sig till varandra. Stöttade. Gav den andre en kram. Tröstade. Grät mot en axel. DET var vackert. På riktigt.

Jag fick också en ny insikt. Ni har alla säkert hört det hundra gånger: "Du duger som du är". Men det är så lätt att det bara går in genom ena örat och ut genom andra. Man tar inte åt sig på riktigt. I alla fall inte jag. Det ligger bara där i bakhuvet och när man som mest behöver det så har man liksom glömt det. Istället tänker man på alla brister man har.
Men den här gången fick jag uppleva att det stämmer, och göra något som jag varit smårädd för tidigare. Rädd eftersom jag tyckte att jag inte dög: jag fick be för en person. Det är nämligen så här att jag alltid har tänkt "Nä men jag har ju inte så stark tro. Jag vet inte hur man ber så där bra och klockrent. Tänk om jag inte kommer på något att säga? Om personen blir besvärad och vill jag ska gå? Någon annan får be." Men så var det inte. Jag bad. Jag tänkte inte ut fläschiga saker att be utan lät det komma. Var tyst när jag inte kom på nåt, utan att det blev pinsamt. Jag dög.
Och det är det jag har upplevt mer och mer på senaste. Att bara jag ger av det jag har, för mer kan jag ju inte ge, och vågar satsa, så händer det grejer. Och jag upptäcker att med Jesus klarar jag mer än jag trodde. Jag måste bara våga.