Luften är kall och klar. Krispig. Ren.
Jag fyller lungorna, drar in kylan. Andas ut. Iaktar röken som bildas, ser den stiga uppåt och försvinna.
Allt är stilla. Det enda som hörs är mina steg mot asfalten.
Här och var ligger det snö som knastrar under mina fötter. Någon enstaka bil viner förbi, påväg någonstans.
Men inte jag. Jag har inte bråttom, är inte påväg någonstans.
Jag njuter bara, tillåter mig att bara iakta.
Jag är själv. Vägen är min. Stunden är min.
Det är eftermiddag. Solen skiner, målar allting i varma nyanser.
På bägge sidor om vägen sträcker åkrarna ut sig. Vita, beströdda med glitter som skimrar i ljuset.
Bedövande vackert.
Jag stannar. Vänder ansiktet mot solen och blundar. Ljuset vill tränga igenom mina stängda ögonlock. Provar vicka på tårna. Stela. Kylan känns i hela kroppen. Men jag har inget emot det.
Det här är liv.
En gåva till alla som vill ta emot den.
Tack Gud.