Var på ungdomssamling ikväll. Även om jag inte hann vara med länge så var det skönt att återse alla! Det bästa som hänt sen jag kom hem från Kenya (näst efter att återse familjen och gamla vänner). 

Men annars... Det är så mycket som känns meningslöst just nu. Vill bara vara själv. Kanske fixa i rummet och börja vara kreativ igen. Lämna stan. Vara ute. Bara vara.
Nu vet ni. Förvarnade ifall ni tycker jag är osocial och tråkig.

Chattar med Jens nu. Äntligen någon man kan prata intressanta saker med! Pratar om hur ytligt allt festande är, vikten av riktiga vänner, hur annorlunda man såg på allt i högstadiet och andra saker. Skönt med annat än "Tja, läget? Händer i helgen då?" Less på kallprat. Usch.

Vet ni vad jag saknat?
Vänner som känner en tillräckligt bra för att man ska kunna berätta djupare saker för dom, inte bara säga att allt är bra.
Som ser igenom fasaden.
Som går att diskutera intressanta saker med.
Och som vågar säga när man gör fel, även om det är obekvämt, för att dom tänker på ens bästa.

Inte msn-vänner som frågar hur man mår, "bra", sen inget mer. Som Jens sa: "Känns ju som att alla hamnat i någon mediavärld. Jag vill inte vara msn vännen som umgås över msn ;p".

Kan inte bara vara jag som känner så här?

...läste det precis och då slog det mig: vem bryr sig egentligen om hur jag vill ha mitt rum? Inlägget liknar ju bara ett jobbigt inredningsinlägg av någon ytlig modebloggerska som skriver om tråkiga saker - exakt sånt som jag själv tycker är drygt! Vad händer med mig?! Skrivförbud tills jag har intressantare saker att ta upp.
Adios

Så är det. I februari flyttar jag med pappa från storvillan till lägenhet. Blir skönt att slippa bo i en alldeles för stor villa. Annorlunda, men det ska nog gå bra!
Har i alla fall klurat på hur jag vill att mitt rum ska se ut: ljust, lätt att variera, öppet med massa möjligheter att pyssla och vara kreativ! Sen vill jag ha inslag av gammeldags stil också.


Pyssel pyssel och måleri

Förhoppningsvis hittar jag en sån här fin sekretär

---

Nästa sak som jag klurat på är min födelsedag.
Här kommer därför en lista över saker som jag önskar mig:
- Något som får mig att skratta
- Att Christoffer & Andreas kommer
- Ert första minne/intryck av mig
- Något mumsigt (hembakat!)
- Egentillverkade/personliga saker
- Fler roliga dagar med alla jag tycker om
- Slippa ordna med födelsedagsfest (har verkligen ingen lust att planera och hålla på, sry)
- ... slut på idéer... överraska mig! :D

Som ni ser röstade flest personer på att jag ska klippa mig (tur, har kommit fram till att det är det jag vill).
Bokar tid så snart jag försäkrat mig om att jag kan betala alla utgifter för våren (framförallt Spanien). Bilder kommer så fort jag klippt mig.

Hittade den här idag, gillar den verkligen! Hon har iofs satt upp håret (?)
men om man klippte så det såg ut ungefär så där, med lugg och allt?

Keep voting!

Funderar på Att klippa av allt hår, cut cut.
Det Enda är ju Att det går Att göra fler uppsättningar till balen med Långt hår. Å Andra Sidan Kan det Vara fint med kort hår. Så ...
Eftersom jag Inte kan bestämma mig tänkte jag lata er Göra det! (Mig Gör det nog detsamma vad det an blir)

Om jag klipper blir det nånting i följande stil:


Lugg?



Eftersom jag har självfall skulle det se ut ungefär så här
oplattat

I nuläget ser som mitt hår ut en blandning av bilderna:




Behålla eller CUT?
Tror ni jag skulle passa i kort?
Omröstningen pågår t.o.m. lördag natt

Tänkte pröva lyckan på "step - dance"-passet på USM idag.
Andfådd anländer jag 7 min för sent, tar en bänk och ställer mig för att apa efter.
"Det här var ju inte så svårt" tänker jag nöjt. Strax därpå får jag äta upp min förhastade slutsats, för plötsligt förvandlas alla till aliens som studsar runt och snurrar i alla möjliga riktningar - helt omänskligt! Försöker tappert hänga med, men jag är chanslös. Cirkusen fortsätter, och jag undviker att kolla på min spegelbild som påminner om en vilsen flodhäst bland graciösa balettdansöser. Avslutningsvis upptäcker jag att folk som väntar utanför kan se in i salen, och jag står näst närmast dörren... UNDERBART! "Den bju jag på" tänker jag och gör ytterligare en snurr åt helt fel håll.
Visst är det lustigt att det alltid ska finnas folk som ser på just när man känner sig som minst graciös?

Hämtat från www.felsms.se
(läs inte om du är uttråkad och det är sent på natta)
I'm already addicted hahaha xD

Var på väg hem från stan i helgen när en man stoppade mig: "Excuse me?"
Stannar upp, han undrar väl över vägen eller nåt tänker jag. Sekunden efter inser jag hur fel jag tänkte.
Ser hur han granskar mig från topp till tå, som om han klädde av mig naken med blicken.
"Can we walk together?"
Förvirrad fortsätter jag se hur han iaktar mig, eller snarare mig kropp. Var han seriös?
Samtalet fortsätter sakta, har svårt att förstå hans knaggliga engelska. Tillslut förstår jag att han verkligen är seriös. Han vill följa med mig, och att vi ska stämma träff. "You are so beautiful".
Mina instinkter säger åt mig att bara cykla därifrån, men artig (mesig?) som jag är ljuger jag ihop att jag har pojkvän. Då fortsätter mannen med att säga att det inte spelar någon roll, "förr eller senare måste man vara otrogen". VAD I... Jag förklarar bestämt att jag aldrig skulle vara otrogen, avbryts av att han fortsätter försöka övertala mig att vara otrogen med honom (!?)
Tillslut håller jag på att tappa humöret, då säger han "okey okey - let's just be friends, okey?"
Arg som ett åskmoln säger jag hej då och cyklar jag därifrån.

Vad är det för fel på folk?
Kan folk sluta se varandra som vandrande köttstycken att ha sex med?
Jag är inget vandrande köttstycke!

Snart har första veckan i Sverige passerat. Är glad över att den förtvivlan jag upplevde första dagarna gradvis har börjat försvinna. Börjar sakta men säkert istället komma in i vardagen igen. Men inte som förut. Ingenting är som förut längre.

Jag har insett hur lyckligt lottad jag är. Saker som skulle ha bekymrat mig förut kan rycker jag bara på axlarna åt nu. Jag har ju det jag behöver och så mycket mer. Låt säga att jag skulle få fnatt och misslyckas totalt med skolan sista terminen. Jamen än sen då? Det är inte som att mina föräldrar inte har råd att ha mig hemma eller att jag blir helt utan framtid och hamnar på gatan. Det går alltid att läsa in ämnen senare. Bara man låter saker ta sin tid löser det sig.

Det frustrerande är att alla andra är kvar i sitt gamla tänk. Oroar sig över onödiga saker. Jagar tomma drömmar. Och det är klart, det är ju jag som har varit borta och förändrats, inte alla andra. Och det går aldrig att förstå om man inte varit på plats och sett allt med egna ögon.
Önskar att alla som kunde tog chansen att fara iväg på volontärarbete i ett fattigt land. Det ger oerhört mycket, man lär sig mer än man gör hemma och man får en annan syn på saker.


Pure love

Begriper fortfarande inte att jag är hemma. Känns inte som att det här är hemma, inte samma känsla som förut. Är som att vara tillbaka på en plats man minns sen barndomen, minnena är där men dom tillhör inte nuet.

Dessutom känns allting enkelt. FÖR enkelt. Förutsägbart.
Ingen buss som kraschar eller får bensinstopp. Ingen som ber om pengar eller pekar på en. Ingen seg service. Inget hakuna matata.
Verkligen inga problem eller oväntade saker som kan dyka upp. Allt är så ytligt.

Av nån anledning tycker jag allt känns meningslöst just nu. Är helt obrydd om det mesta.
Vet ju i princip hur varje dag kommer att se ut.
Jag har allt jag behöver. Kan köpa saker för nöjes skull. Kan ta mig överallt utan problem. Går gratis skola. Kan äta god mat i överflöd. Har all tid i världen att roa mig.
Så om jag inte är som förut vet ni varför.

(Btw funkar mobilen om ni vill nå mig. Använder dock den gamla med dålig display, så om ni får sms that doesn't make sense så vet ni vad det beror på).



This is what I feel about the modern western way of life


Ciao

Halla dar hemma!

Efter en hel del drama sa har saker och ting antligen blivit battre. Var pa 3-dagars safari i Masai mara i veckan. Kandes overkligt att se lejon, zebror, giraffer m.m. pa riktigt istallet for pa discovery. Fick dessutom veta att lejonkungen tecknades med inspiration fran just Masai mara, man forstod verkligen varfor nar man var dar. Flera av platserna var jattelika scener ur lejonkungen! Forutom djuren sa uppskattades framforallt maten grymt mycket (min mage har inte varit sa glad pa barnhemsmaten).

Resan fran safarit blev ett riktigt aventyr. Det borjade osregna (ni anar inte hur mycket det kan regna har!), kort darefter kor vi fast i en back, sluttandes 45 grader. Vi blir bogserade av en traktor (som pajjade efter det), alltmedans nagra massajer forsoker salja lejontander till oss. Resan fortsatter slirandes pa ett lerigt grasfalt. Efter mycket trixande tar vi oss till lervagen som forvandlats till lervalling. Bilen far sladd hela tiden, sicksackar fran ena sidan till andra. Efter nagra minuter slar bilen slint och vi glider sidled langs med vagen och fastnar i en grop haha. Sliter i regnet lange innan vi lyckas fa loss bilen, vid det laget sag vi ut som riktiga lermonster. Tvattar oss i en flod med brunt vatten innan vi fortsatter. Passerar en buss som blivit bortspolad. Trotta och omtocknade kommer vi tillslut hem. Det forsta vi ser ar nyheterna. 21 personer hade dott i trafikolyckor samma dag. I'm lucky to be alive haha.

Ater till nuet. Sitter pa ett internetkafe i Mombasa, matt och belaten efter den basta maltiden hittils. Eftersom min respartner inte kunde folja med hit slutade det med att jag for med tva av volontarerna. Galet hur allting loser sig ibland! Tog matatu till Nairobi (blev ledda till en rikigt lyxig matatu av nan random snubbe). Anlande utan att veta exakt vart hotellet lag, eller om dom hade rum lediga. Blev aterigen hjalpta av nan random lokalbo och anlande till hotellet som lyckligtvis hade ett stort rum ledigt. Standarden? Det fanns sangar at alla och myggnat. Riktig toalett (som delades med ovriga gaster). Helt