Namaste!

Nu var det ett tag sen sist, och hjälp vad tiden går fort! Tiden tycks gå allt snabbare ju mer vi kommer in i rutinerna här. Den här veckan har verkligen gått i en blinkning.

 

I helgen firade vi min födelsedag, och som de flesta vet började jag dagen instängd på toaletten med spyhink (matförgiftning). Som tur var repade jag mig rätt snabbt, och kvällen skulle visa sig bli betydligt bättre. Vi fick besök av två indiska killar som vi lärt känna här. Söta som dom var hade dom köpt en jättefin tårta! (Precis vad jag behövde efter matförgiftningen… men det kunde jag förstås inte säga.) Det blev en riktigt rolig kväll med mycket skratt, en danslektion och ännu mera skratt.

 

Vi har också fått vandra i bergen. Känslan när man går där på vägen, kantad av grönska som för tankarna till djungelboken, och omgiven av snötäckta bergstoppar som man bara trodde man skulle få se på vykort – det går inte att beskriva. Det var mäktigt. På vägen besökte vi dessutom en gammal kyrka från kolonialtiden. Kontrasten mellan den kalla, döda insidan och det levande hisnande landskapet utanför var slående. Gud är så mycket större än något vi någonsin kan bygga.

 

En positiv överraskning är att vi börjat bli riktigt hemmastadda i allt myller av tutande bilar (precis som indierna så reagerar vi knappt på de arga tutorna längre), tiggare och försäljare (jag tror t.o.m. att många känner igen oss vid det här laget). Jag tycker stundtals att det är rätt härligt att gå bland alla småbutiker med vackra tyger och glimrande smycken. Paradiset om man vill sy upp egna kläder säger jag bara.

 

Avslutningsvis var vi på vårt livs första indiska bröllop idag! Efter en smått dålig start (vi hade glömt att köpa present…!) och en snabb nödlösning, kunde vi tillslut sätta oss ner på den pyntade bakgården bland alla andra färgsprakande uppklädda gäster. Vi måste ha sett riktigt nervösa ut där vi irrade runt, utan att riktigt veta vart folk ville ha oss. Behöver jag säga att vi kände oss malplacerade? Ceremonin var lugn (det var inte ett hinduiskt bröllop), maten god, och gästerna vänliga. Av sättet vi blev behandlade på skulle man kunnat tro att vi var kändisar. Folk ville bli fotade med oss, och vi blev satta på främsta stolsraden haha! Det hela slutade med att vi blev bjudna att följa med hem till brudparets familj, och utan att ana vad vi gett oss in på tackade vi ja... Väl framme sattes hög musik igång. ”Time to dance!” Kul tänkte vi, tills vi insåg att alla förväntade sig att vi skulle ställa oss i mitten av cirkeln och dansa for dom! Dagens applåd går därför till Miss Mylove som bjöd ordentligt på sig själv !

 

Det var lite härifrån. Nästa vecka flyttar vi vidare till basen i övre Dharamsala. Spännande, men också lite vemodigt eftersom jag verkligen börjat gilla människorna som vi lärt känna här.

Många kramar till er så hörs vi!

Utsikt fran vandringen

Vi roade oss med barnen pa brollopet

Hej igen!

Nu har vi varit här i några dagar, och sakta men säkert börjar vi känna oss alltmer hemmastadda. I början var det svårt att hitta någon slags struktur i vardagen. Vi visste knappt vad vi skulle göra från den ena dagen till den andra, och man fick ta varje dag som den kom (vilket jag i och för sig inte hade så mycket emot – tycker mest det är befriande).

Problemlösning har varit något vi fått träna mycket på. Det mesta har dock gått att lösa med en gnutta finurlighet, och i slutändan har vi kunnat skratta åt det mesta. Dessutom har vi fått säga hej då till vår stolthet, och nu känns det som att man skulle klara av att handskas med nästan allt.

Något som verkligen har varit givande ar besoken hos hemgrupperna, dar vi bjudits pa mat och chai, sittandes på mattor med en skål kol som varme. Langtar dock tills man kommit in i kulturen mer, så man slipper kanna sig helt missanpassad nar man hela tiden måste snegla på indierna for att se hur man t.ex. ater for att inte gora bort sig helt. Som tur ar sa ar indierna gastvanliga och oppna. Helt annars mot oss svenskar som inte tors bjuda hem folk om vardagsrummet rakar vara lite stokigt. Ser verkligen fram emot fler besok, det finns så mycket att lara av Indierna. Framforallt deras synsatt pa moten. De har forstatt att det inte sitter i dyra ljudsystem, program och hogutbildade praster - det viktigaste ar Gud. Jag hoppas och onskar att vi i Sverige skulle ta efter det mer.

Det fascinerande är att genom allt detta får vi lära oss så oerhört mycket. Att förtrösta på Gud har fått en helt ny innebörd, och när man t.o.m. ber för att toaletten ska spola börjar man förstå vad som menas med att leva i ständig bön.  Men häftigast av allt är nog att trots att jag är i ett helt främmande land, där jag inte förstår ett ord av det som sägs (ibland inte ens när de pratar sin engelska), så har jag samma Gud med mig. Och det är nog tur, för jag lär behöva Honom extra mycket här.

Ta hand om er där hemma, hör gärna av er.

Massor av kramar!

Det roligaste med utlandsresor ar alla problem man stoter pa.
Ta vara toaletter t.ex: forsta gangen vi skulle spola borjade den lacka, och strax plaskade vi runt i en ocean till golv.
Toa nr 2 lackte inte som tur var. Istallet var den for klen, sa vara sota sma kottar spolades inte ivag... Ni vill inte veta vad vi gjorde for att fixa det...

Nasta utmaning var kylan(!) Vi hade blivit forvarnade om att det skulle vara kallt - men att det bara skulle vara nagra grader varmt och fukt som gav konstant gashud var vi inte redo pa. Den flera cm hoga springan under dorren gjorde inte saken battre. Under natten skulle jag upptacka att jag inte hade mer klader att ta pa mig. Hur kunde jag inte ta med tjocksockar till INDIEN...? Haha!

Som tur ar har vi kunnat skratta at det mesta, precis som det ska va!

Hoppas att ni har det riktigt bra dar hemma.
En stor kram till er!

Äntligen! Efter att ha rest i närapå två dygn (08.30 måndag-03.30 onsdag) så känns det riktigt skönt att sitta här och bara skriva av sig. Resan hit har verkligen varit en utmaning som bjudit på mycket förvirring och skratt.

Svåraste etappen var nog att ta oss från flygplatsen till Delhi. Trötta och virriga springer vi runt och letar efter taxistationen, samtidigt som vi försöker undvika att bli påkörda när vi sniglar fram över vägen med all vår packning. Tillslut har vi en taxi, och jag sätter mig ivrigt i framsätet. Inte förrän jag ser att det sitter en ratt framför mig inser jag att nånting är väldigt fel - jag har satt mig på förarsätet! Haha

Taxin stannar i Majnu Ka Tilla (Delhi) där vi ska vila på hotell några timmar innan vi åker buss. Eftersom hotellet är fullt sätter vi oss på restaurangen istället. En beställning och några tuggor senare sitter alla och hinkar desperat i sig vatten medans tårarna rinner . Arbetarna måste ha haft rätt kul åt oss missanpassade västerlänningar…

Ett toabesök senare (tänk 1 kvm spyframkallande sunktoa) beger vi oss ut i vimlet för att leta rätt på busstoppet – som visar sig vara vid en oskyltad lerpöl.

Efter 12 timmars skumpig bussresa (med varsin sittplats – lyx!) anländer vi till Dharamsala. Efter några minuter inser vi att vår handledare som ska möta oss inte är där. Ett samtal och 40 minuter senare är vi incheckade på hotellet* där vi får 3.5 h ljuvlig sömn.

Så… allt har alltså gått bra, och jag är stolt över att vi lyckades ta oss hit själva i allt kaos, mest tack vare hjälp från Pappa Balou där uppe tror jag. Nu ska jag bylsa på mig mer kläder och krypa ner i min alldeles för tunna sovsäck.

Ta hand om er där hemma, saknar er, vi hörs! (Har mobilen med mig, sa det gar att smsa. Uppskattar all kontakt :) Kollar aven fb ca 1-2 ggr/vecka.)

Kram!

 

*som jag berättar mer om i nästa inlägg

Sista inlägget nu!
Om 30 min åker jag från Arlanda till Indien.
Anländer till UMU-basen i Dharamsala kl. 01.30 på onsdag morgon.
BYE! :D