Jag tänker slopa all mjölk framöver, hur gott jag än tycker att det är. Nu kanske alla mjölkfantaster tror att jag har blivit knäpp - alla vet ju att mjölk är nödvändigt för att få starka ben? Innan ni spinner vidare vill jag bara ställa två frågor: Var har ni hört det? Har ni någonsin ifrågasatt vilka belägg det finns för det?

Faktum är att det finns mycket som tyder på att mjölk kan vara boven bakom många sjukdomstillstånd som vi dras med. Det handlar om alltifrån magproblem, akne och andfåddhet till mindre trevliga saker som astma, allergier och prostata- och bröstcancer.

Hur kan det komma sig? 
Kort sagt beror det på att mjölken vi dricker både pastöriseras och homogeniseras, d.v.s. centrifugeras hårt så att proteinämnen och fetter splittras till pyttesmå partiklar. Det tråkiga är att dessa små partiklar sedan kan fästa vid tarmväggen och irritera den, vilket får slemhinnorna att reagera. Detta kan i sin tur ge slem, hosta, astma och allergi. Mjölk innehåller dessutom östrogen och IGF, vilket ökar tillväxten på ett onaturligt sätt och kan orsaka bildandet av cancerceller i bröst och prostata. Inte så kul.

Mer än så tänker jag inte skriva just nu. Som tur är finns det gott om information om ni vill veta mer. Googla bara "don't drink your milk".

Slänger också in tips på några sidor att börja med (klicka på rubrikerna/länkarna). Jag har inte fingranskat alla sidor än, så det är upp till er att vara källkritiska.

University of Harvard

Harvard, mer om kalcium + mjölk

Dr. Mercola (sök bara "milk" så hittar ni flera artiklar)
 
Mer:
http://www.drheise.com/milk.htm

http://www.live-the-organic-life.com/cows-milk.html

http://notmilk.com/ [artiklar, olika forskare om mjölk, exempel]

Exempel på personer som blivit hjälpa av att sluta dricka mjölk

Alla som känner mig vet att jag alltid hävdat att en av mina gojjor kan vinka. Jag vet inte hur många gånger jag tagit fram kameran för att filma när han gör det, men självklart slutar han direkt! Den lilla grisen.
MEN i går lyckades jag äntligen filma honom! So here's the proof:

I sommar ska jag på två bröllop - mina två första dessutom. När jag berättar det här för någon dröjer det inte länge innan personen undrar: Jaha, vilka är det som ska gifta sig då? varpå jag svarar: "några vänner till mig."
När det går upp för personen att det rör sig om två par som är jämnåriga med mig (d.v.s. kring 20) är reaktionen ofta densamma. Först förvåning. Sedan tystnad. Sist försiktig skeptiscism, alternativt oro.

Ska de verkligen gifta sig så tidigt? De har ju inte hunnit njuta av ungdomsåren. I den åldern har man ju inte ens hunnit formas till den man är. Och förresten, hur länge har de varit tillsammans?

Till en början kunde jag nästan känna mig skyldig att försvara mina vänner, men när jag tänkt närmare på saken har jag insett att det inte finns något att försvara.

Att gifta sig ungt betyder inte att man går miste om ungdomsåren - tvärtom betyder det ju egentligen att man förgyller dem. Man har någon att dela upplevelserna med och att se tillbaka på dem med. Om båda är trygga och litar på varandra behöver man ju för övrigt inte umgås tillsammans 24/7. Det går fortfarande att göra saker ensam eller med sina vänner. Visst, man kan inte strula runt fritt och obekymrat - men ärligt talat är jag övertygad om att möjligheten att få dela tid och upplevelser med personen man älskar ger så ofantligt mycket mer.

Sedan har vi detta med att man som ung inte är färdigutvecklad. Man känner inte sig själv. Är inte mogen.
Det är sant, upp till en viss ålder (som självklart är individuell). Samtidigt tror jag att vi glömmer något väldigt viktigt: som ungt par får man möjlighet till något som är betydligt svårare när man blivit äldre - möjligheten att utvecklas och mogna tillsammans. Till skillnad från när man blivit äldre och hunnit formas av både det ena och det andra, så har man som ung fortfarande vissa mjuka kanter. Man har inte lika många år på nacken, inte lika många bestämda uppfattningar om saker och ting. Kanterna är fortfarande mjuka och skär sig inte lika mycket när man gnider dem mot andra kanter. 

Sen har vi den ständigt spökande frågan Hur länge har ni varit tillsammans?
I en tid när par skiljer sig efter att ha varit tillsammans i mer än halva livet tycker jag att det är rätt uppenbart att tiden tillsammans inte är det som är avgörande. Det som är avgörande är viljan och inställningen.
Det finns par som är tillsammans i över 20 år innan de gifter sig. De skaffar barn, flyttar ihop, köper hus - för att slutligen gifta sig på ålderns höst när de inser att de är för gamla för att byta upp sig. Nä, skämt åsido så tror jag ändå att mycket sitter i att vi idag är så vana vid att ständigt kunna byta upp oss. Vi väntar med att tacka ja till ett event för att se om det eventuellt dyker upp något roligare. Vi drar ut på att acceptera ett jobberbjudande för att se om något bättre dyker upp. Samma sak tycker jag man ser i förhållanden. Vi är med någon, tills vi hittar någon bättre. Om man har den inställningen spelar det ingen roll om man gifter sig efter en vecka eller efter ett decennium - förhållandet är ändå bara aktuellt så länge inget bättre dyker upp.

Slutligen så är jag övertygad om att alla förhållanden når en punkt där tiden inte spelar någon avgörande roll. När nyförälskelsen väl släppt, man har hunnit gå igenom saker tillsammans och känner varandras fantastiska (och mindre fantastiska) sidor - då återstår bara en avgörande fråga: är jag villig att satsa på detta förhållande, inte bara nu utan för resten av livet, och älska personen i nöd och lust? Oavsett tid så är det på denna fråga hela äktenskapet står eller faller, vare sig paret är 20 eller 65.

Tänk så mycket vädret påverkar ens humör. I dag har solen skinit hela dagen, strålarna har riktigt värmt och jag har fått gå på bar asfalt. Har mest strosat runt och känt mig tacksam över att kunna vara ute och njuta av vädret. Hann också ta en runda på stan med My och äta munch på Piazza. Var så skönt att bara få skratta och prata om oviktiga saker. Jag behöver distraktion från tankarna om framtiden som ständigt maler.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Skulle verkligen behöva den friden. Att det ska vara så svårt?  

I dag inträffade en grej som fick mig att blicka tillbaka på månaderna som har gått. Jag insåg att det har hunnit hända väldigt mycket, och att jag vågat göra många saker som jag inte skulle ha gjort för bara några månader sedan.

Jag startade hösten storslaget med två månaders arbetslöshet och mycket framtidsfunderingar. Efter en hel del bön, otålig väntan och tålamodsträning, fick jag hux flux oväntat jobb som studiecirkelledare i sfi (svenska för invandrare) här i min hemtrakt. För att ni ska förstå bilden bättre kan jag berätta att mina framtidstankar innan hösten mest hade kretsat kring volontärjobb utomlands, resor och boende i Spanien - kort sagt allt annat än en fast tillvaro här hemma i norr. Ändå skulle det visa sig att den närmaste framtiden skulle ge betydligt mycker mer än jag själv hade planerat.

Jobbet som sfi-lärare var både roligt och lärorikt. Man inser inte vilket jobb det är att lära ut saker till andra förrän man själv står där med whiteboardpenna i högsta hugg, vilt gestikulerandes! Väldigt nyttigt och utvecklande. Dock stannade det inte där. Två månader senare var det dags för mig att pröva mina nyfunna vingar igen, den här gången som studieorganisatör. En resa som hittills bjudit på både med- och motvind. 

Men det som fick mig att inse vidden av det hela var en kommentar från en lärare. Jag hade precis berättat om mitt nyförvärvarade jobb som sfi-lärare när hon tittar på mig och utbrister "Vad modigt av dig!" Först förstod jag inte vad hon menade, för i min värld kändes det som världens naturligaste sak att tacka ja till ett spännande jobb som jag var intresserad av. Men när jag tänkte efter vilka förutsättningar jag haft när jag tackade ja till jobbet - med servitris och medlemsvärvare som enda tidigare erfarenheter - insåg jag att det inte alls varit så självklart att jag skulle tacka ja till ett jobb som lärare i sfi.
Ändå var det just det jag gjorde - och det har jag inte ångrat en sekund. Tack vare det har jag lärt mig att tro på mig själv, att tillåta mig göra misstag och se det som lärdomar. Men framförallt har jag vågat testa mina vingar, och sett att det går i både med- och motvind.