Ungefär så längesedan var det jag bloggade. Känns som jag levt ett helt liv sedan dess, precis som det ska vara antar jag. Tänker inte ens försöka skriva ikapp allt som varit, utan hoppar direkt in i nuet.

 

Just nu teamar jag i Göteborg. En termin har gått, en kvar. Det finns mycket jag skulle kunna säga om det, många guldkorn som jag borde skriva ner. Men ibland orkar man inte göra det man borde, så jag nöjer mig med att spara guldkornen i min riktiga dagbok.

 

Sanningen är att jag känner mig villrådig. Det var nog därför jag ville återuppliva bloggen, för att återse en gammal bekant. Tryggt och bra. Tidigare har varje höst sedan gymnasiet varit ett frågetecken, men ändå spännande. Ett pirrframkallande äventyr med alla dörrar öppna. Den här hösten är inte annorlunda på det planet: många frågetecken. Ändå känns den olik alla tidigare höstar. Jag är annorlunda. Framtiden har slagit mig, och att den inte händer av sig själv. Rätt uppenbart egentligen, men tidigare har jag ändå kunnat lalla på utan att bry mig om framtiden, och det har känts okej. Nu skrämmer det mig. Att måsta välja riktning och börja gå ditåt. Ta medvetna steg och forma det som är mitt liv. Jag vill ha framtiden klar för mig, en riktning att gå mot. Samtidigt skräms jag av tanken på att lämna vägskälet, välja riktning och börja följa en väg. Märklig paradox. Motsägelsefullt. Jag sitter kvar vid vägskälet ett litet tag till. Samlar mod. Jag befinner mig trots allt på vägen och inte i diket. Och jag kommer att våga välja riktning. Det måste bara få ta lite tid. Tur att jag har en Kompass. Vet inte hur begripligt det här inlägget blev, men det rensade ur huvudet för mig.