Var på badhuset med familjen i går. Var riktigt skönt att få ta några simtag och känna mig rörlig trots monsterträningsvärken. Eller rättare sagt: jag kände mig rörlig fram till den sekund när jag slängde ett öga på lillasyster som sprang runt, runt, jagad av sin pojkkompis. Mitt bland allt stoj och stim hörde man: "Nanana na naaa na - du kan inte ta mig!", följt av ett "IHHHH!", små trippande steg och ett plask. Och så höll det på: den ena jagade och den andra gömde sig, tills jagaren tröttnade och sa "Nä, jag orkar inte jaga dig längre. Nu får du jaga mig!" Och så bytte de.

Medans jag stod och tittade på hur de lekte önskade jag mig för en sekund bakåt i tiden, till tiden när jag också bara sprang runt runt, jagade och jagades. Barnsligt och enkelt.

Sen slog det mig.
Vi leker fortfarande samma lek. Vi jagar varandra och vi gömmer oss för varandra. Vi retar varandra och vi försöker vara svårfångade. Och när den ena tröttnat på att jaga sägs precis samma sak: "Jag orkar inte jaga dig mer... om vi ska fortsätta får du jaga mig".
Enda skillnaden är att det sägs utan ord.