Ord - kraftigast inristade eller uttalade?

Att det är tabu att tatuera in namnet på sitt livs kärlek är inget nytt. När folk ser en kille med en tjejs namn skakar de skeptiskt på huvudet. Naivt. Korkat.
 
När ett par väljer att gifta sig och inför en hel kyrka lova varandra evig trohet tills döden skiljer dom åt är det däremot ingen som skakar skeptiskt på huvudet eller ens höjer ett ögonbryn. Det är väl ändå konstigt när man tänker på det. Har äktenskapslöften mindre kraft i sig än intatuerade ord?  Ses löftena bara som ett fint mål att sträva mot som kan tas tillbaka - till skillnad från en tatuering som sitter synligt kvar på kroppen och bara kan tas bort med avancerad teknik. 
 
I min värld är ärren efter svikna äktenskapsöften svårare att läka än ärren efter en borttagen tatuering. Bara en tanke. 

Att ge mer än man får

Det finns mycket som fascinerar mig. En sådan sak är människor som ger mer än de får. Jag tycker det är så vackert varje gång jag får träffa en sån person. Personer som inte är de som syns mest eller får mest uppskattning, men som trots det själva visar så otroligt mycket kärlek och uppskattning till människorna runt omkring sig. Som får en droppe kärlek, men öser ett regn av kärlek i gengäld. Varifrån de får kärleken som de tycks uppbåda ur tomma intet förblir ett mysterium för mig, men jag tänker att det måste vara från Han som är själva kärlekens källa. Hur som helst är det vackert. 

Hemligheten bakom att ta emot

Du är fin och jag tycker verkligen om dig. 
Du är bra på att ge råd.
Du är rolig.  
Du är kreativ. 
Det var kul att ses, jag hoppas vi ses snart igen. 
 
Komplimanger och uppmuntrande ord kan ha många skepnader. Gemensamt är att de alla bär omtanke bakom sig. Att få en komplimang är som att få en omsorgsfullt inslagen present lagd i dina händer. Jag har alltid fått lära mig att säga tack för presenter. Att ta emot komplimanger däremot har inte varit lika lätt.
 
Det jag aldrig riktigt insett är det mod som krävs av personen som ger komplimangen: ju större och personligare komplimang, desto mer mod. När personen överlämnat de varma orden i mottagarens händer kan den bara hoppas att de tas emot som den gåva de är. Att sedan få se mottagaren uppriktigt ta emot orden och ta dom till sig blir i sin tur glädjen som får personen att även i framtiden våga fortsätta ösa varma ord direkt från hjärtat.
 
Att ta emot en omsorgsfull komplimang blir därför den största gåvan du kan ge tillbaka. 
 

Om att hitta den rätte

Såg just ett filmklipp av Andy Stanley om vår syn på dejting och att hitta "den rätte".
Han satte fingret på flera viktiga saker, och man fick sig många tankeställare.
 
Exempelvis har jag varit inställd på att jag ska hitta någon som är bra för mig. Det låter kanske inte så konstigt tycker ni - det är ju så de flesta tänker. Men om ni läser det en gång till lägger ni förhoppningsvis märke till en detalj. Jag ska hitta någon som är bra för mig. Allt fokus ligger på JAG och MIG. Det är inget fel att tänka så, det vore ju oklokt att leta efter någon som vore dålig för en - men frågan är om vi inte också borde ställa oss själva frågan "Är jag personen som den jag letar efter skulle leta efter?" Om jag vill att personen ska värdesätta relationer, vara varmhjärtad och stå fast vid sina värderingar, så kan jag inte själv nedvärdera relationer, bete mig som en taggig igelkott och släppa efter på mina värderingar - och ändå förvänta mig att den andra personen ska vilja vara med mig.
 
Därför borde vi kanske byta vårt fokus från att leta efter den där speciella personen, till att själva bli någon som den speciella personen skulle leta efter - eller som Andy uttryckte det: "Finding the right person vs becoming the right person".
 
Jag vet inte om det bara är jag, men jag har kommit på mig själv med att tänka ungefär så här: "Visst kan jag vara otålig mot mina syskon och föräldrar ibland, men när jag träffar personen jag vill dela livet med kommer tålamod inte att vara ett problem längre." Problemet är bara att personen jag vill dela livet med kanske tänker exakt samma sak! Resultatet? Två personer som går in i en relation med illlusionen "nu när jag har träffat den här underbara personen kommer mina egna problem att försvinna". Väldigt skevt med andra ord. Om vi i stället ser varje relation - oavsett om det är till våra föräldrar, syskon, vänner eller klasskompisar - som en chans att träna oss i kärlek, slipper vi onödiga sår bara för att vi dragit med oss våra problem in i relationen i tron att kärleken automatiskt skulle sudda ut dom. Ha som mål att lasta av så mycket som möjligt innan du går in i en relation, i stället för att lasta av allt i relationen.

Om ni har 27 minuter över tycker jag absolut att ni ska se klippet HÄR.
 
Bildkälla
 
Kärle­ken är tålmo­dig och god.
Kärle­ken är in­te strids­lys­ten,
in­te skryt­sam och in­te upp­blåst.
Den är in­te ut­ma­nan­de,
in­te självisk, den bru­sar in­te upp,
den vill ing­en något ont.
Den fin­ner in­te glädje i orätten
men gläds med san­ning­en.
Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.
 

Slopa mjölken?

Jag tänker slopa all mjölk framöver, hur gott jag än tycker att det är. Nu kanske alla mjölkfantaster tror att jag har blivit knäpp - alla vet ju att mjölk är nödvändigt för att få starka ben? Innan ni spinner vidare vill jag bara ställa två frågor: Var har ni hört det? Har ni någonsin ifrågasatt vilka belägg det finns för det?

Faktum är att det finns mycket som tyder på att mjölk kan vara boven bakom många sjukdomstillstånd som vi dras med. Det handlar om alltifrån magproblem, akne och andfåddhet till mindre trevliga saker som astma, allergier och prostata- och bröstcancer.

Hur kan det komma sig? 
Kort sagt beror det på att mjölken vi dricker både pastöriseras och homogeniseras, d.v.s. centrifugeras hårt så att proteinämnen och fetter splittras till pyttesmå partiklar. Det tråkiga är att dessa små partiklar sedan kan fästa vid tarmväggen och irritera den, vilket får slemhinnorna att reagera. Detta kan i sin tur ge slem, hosta, astma och allergi. Mjölk innehåller dessutom östrogen och IGF, vilket ökar tillväxten på ett onaturligt sätt och kan orsaka bildandet av cancerceller i bröst och prostata. Inte så kul.

Mer än så tänker jag inte skriva just nu. Som tur är finns det gott om information om ni vill veta mer. Googla bara "don't drink your milk".

Slänger också in tips på några sidor att börja med (klicka på rubrikerna/länkarna). Jag har inte fingranskat alla sidor än, så det är upp till er att vara källkritiska.

University of Harvard

Harvard, mer om kalcium + mjölk

Dr. Mercola
 (sök bara "milk" så hittar ni flera artiklar)
 
Mer:
http://www.drheise.com/milk.htm

http://www.live-the-organic-life.com/cows-milk.html

http://notmilk.com/ [artiklar, olika forskare om mjölk, exempel]

Exempel på personer som blivit hjälpa av att sluta dricka mjölk

Äktenskap i ung ålder



I sommar ska jag på två bröllop - mina två första dessutom. När jag berättar det här för någon dröjer det inte länge innan personen undrar: Jaha, vilka är det som ska gifta sig då? varpå jag svarar: "några vänner till mig."
När det går upp för personen att det rör sig om två par som är jämnåriga med mig (d.v.s. kring 20) är reaktionen ofta densamma. Först förvåning. Sedan tystnad. Sist försiktig skeptiscism, alternativt oro.

Ska de verkligen gifta sig så tidigt? De har ju inte hunnit njuta av ungdomsåren. I den åldern har man ju inte ens hunnit formas till den man är. Och förresten, hur länge har de varit tillsammans?

Till en början kunde jag nästan känna mig skyldig att försvara mina vänner, men när jag tänkt närmare på saken har jag insett att det inte finns något att försvara.

Att gifta sig ungt betyder inte att man går miste om ungdomsåren - tvärtom betyder det ju egentligen att man förgyller dem. Man har någon att dela upplevelserna med och att se tillbaka på dem med. Om båda är trygga och litar på varandra behöver man ju för övrigt inte umgås tillsammans 24/7. Det går fortfarande att göra saker ensam eller med sina vänner. Visst, man kan inte strula runt fritt och obekymrat - men ärligt talat är jag övertygad om att möjligheten att få dela tid och upplevelser med personen man älskar ger så ofantligt mycket mer.

Sedan har vi detta med att man som ung inte är färdigutvecklad. Man känner inte sig själv. Är inte mogen.
Det är sant, upp till en viss ålder (som självklart är individuell). Samtidigt tror jag att vi glömmer något väldigt viktigt: som ungt par får man möjlighet till något som är betydligt svårare när man blivit äldre - möjligheten att utvecklas och mogna tillsammans. Till skillnad från när man blivit äldre och hunnit formas av både det ena och det andra, så har man som ung fortfarande vissa mjuka kanter. Man har inte lika många år på nacken, inte lika många bestämda uppfattningar om saker och ting. Kanterna är fortfarande mjuka och skär sig inte lika mycket när man gnider dem mot andra kanter. 

Sen har vi den ständigt spökande frågan Hur länge har ni varit tillsammans?
I en tid när par skiljer sig efter att ha varit tillsammans i mer än halva livet tycker jag att det är rätt uppenbart att tiden tillsammans inte är det som är avgörande. Det som är avgörande är viljan och inställningen.
Det finns par som är tillsammans i över 20 år innan de gifter sig. De skaffar barn, flyttar ihop, köper hus - för att slutligen gifta sig på ålderns höst när de inser att de är för gamla för att byta upp sig. Nä, skämt åsido så tror jag ändå att mycket sitter i att vi idag är så vana vid att ständigt kunna byta upp oss. Vi väntar med att tacka ja till ett event för att se om det eventuellt dyker upp något roligare. Vi drar ut på att acceptera ett jobberbjudande för att se om något bättre dyker upp. Samma sak tycker jag man ser i förhållanden. Vi är med någon, tills vi hittar någon bättre. Om man har den inställningen spelar det ingen roll om man gifter sig efter en vecka eller efter ett decennium - förhållandet är ändå bara aktuellt så länge inget bättre dyker upp.

Slutligen så är jag övertygad om att alla förhållanden når en punkt där tiden inte spelar någon avgörande roll. När nyförälskelsen väl släppt, man har hunnit gå igenom saker tillsammans och känner varandras fantastiska (och mindre fantastiska) sidor - då återstår bara en avgörande fråga: är jag villig att satsa på detta förhållande, inte bara nu utan för resten av livet, och älska personen i nöd och lust? Oavsett tid så är det på denna fråga hela äktenskapet står eller faller, vare sig paret är 20 eller 65.

What now?

Har hamnat i en väldigt märklig situation. Men för att ni ska förstå måste jag dra hela historien från början:

Efter att jag fått jobb i våras började jakten på lägenhet i lilla Vindeln, något som är en bristvara.
Jag hade tur och fick napp snabbt. Planen var att jag och en vän skulle dela en lägenhet som vi blivit erbjudna. Dock tackade jag nej eftersom uppsägningstiden var väl lång när man bara har säkert jobb 3 månader framöver, plus att min roomie eventuellt skulle söka jobb på annat håll. Lägenheten åkte ut på annonsering. "Det var den lägenheten" tänkte jag.

Några veckor senare får jag samtal: jag får ta lägenheten och slipper ha uppsägningstid. Jag tackar självklart ja. Vardagsrummet behöver dock fixas, så jag och min kära mor börjar efter överenskommelse med ägaren sätta väv och måla. Strax därpå får jag erbjudande om att köpa lägenheten - vilket kommer som en blixt från klar himmel för mig.

Innan jag hunnit bestämma mig kommer emellertid en liten bomb: det visar sig att ägaren av olika anledningar inte har rätt att hyra ut lägenheten i andrahand. Dock har ägaren hittat två nödlösningar: ett kryphål i lagen, eller att ta det  vidare till hyresnämnden och hoppas på ett ja.
En tid senare meddelar ägaren att bostadsrättsföreningen är villig att köpa lägenheten om inte jag gör det. Jag skulle få fortsätta hyra, fast av dom.
 Problemet löst. Efter mycket funderingar fram och tillbaka tackar jag nej till köpet, och erbjudandet går vidare till föreningen. Jag fortsätter fixandet i vardagsrummet och blir äntligen färdig.

Så i dag kommer plötsligt den största och sista bomben: bostadsrättsföreningen köper inte lägenheten. Lägenheten ska därför annonseras ut, och jag bor bara kvar tills en köpare har hittats. Och där står jag alltså nu. 'Villrådig' är nog ordet som beskriver mig bäst just nu. Jag antar att jag hade varit rätt rädd, orolig 
och frustrerad just nu om det inte vore för Gud. Såna här gånger är jag ruggigt tacksam över att kunna lita på att Han har koll, även om jag själv inte ser hur just nu. 



Att lära sig flyga

I dag inträffade en grej som fick mig att blicka tillbaka på månaderna som har gått. Jag insåg att det har hunnit hända väldigt mycket, och att jag vågat göra många saker som jag inte skulle ha gjort för bara några månader sedan.

Jag startade hösten storslaget med två månaders arbetslöshet och mycket framtidsfunderingar. Efter en hel del bön, otålig väntan och tålamodsträning, fick jag hux flux oväntat jobb som studiecirkelledare i sfi (svenska för invandrare) här i min hemtrakt. För att ni ska förstå bilden bättre kan jag berätta att mina framtidstankar innan hösten mest hade kretsat kring volontärjobb utomlands, resor och boende i Spanien - kort sagt allt annat än en fast tillvaro här hemma i norr. Ändå skulle det visa sig att den närmaste framtiden skulle ge betydligt mycker mer än jag själv hade planerat.

Jobbet som sfi-lärare var både roligt och lärorikt. Man inser inte vilket jobb det är att lära ut saker till andra förrän man själv står där med whiteboardpenna i högsta hugg, vilt gestikulerandes! Väldigt nyttigt och utvecklande. Dock stannade det inte där. Två månader senare var det dags för mig att pröva mina nyfunna vingar igen, den här gången som studieorganisatör. En resa som hittills bjudit på både med- och motvind. 

Men det som fick mig att inse vidden av det hela var en kommentar från en lärare. Jag hade precis berättat om mitt nyförvärvarade jobb som sfi-lärare när hon tittar på mig och utbrister "Vad modigt av dig!" Först förstod jag inte vad hon menade, för i min värld kändes det som världens naturligaste sak att tacka ja till ett spännande jobb som jag var intresserad av. Men när jag tänkte efter vilka förutsättningar jag haft när jag tackade ja till jobbet - med servitris och medlemsvärvare som enda tidigare erfarenheter - insåg jag att det inte alls varit så självklart att jag skulle tacka ja till ett jobb som lärare i sfi.
Ändå var det just det jag gjorde - och det har jag inte ångrat en sekund. Tack vare det har jag lärt mig att tro på mig själv, att tillåta mig göra misstag och se det som lärdomar. Men framförallt har jag vågat testa mina vingar, och sett att det går i både med- och motvind.

Att angripa rötterna

Jag var på en så bra föreläsning i dag! Vanligtvis brukar jag inte vara så mycket för "hållbar utveckling" och liknande prat, dels för att det känts söndertjatat alltsedan gymnasiet, dels för att jag tycker att det oftast stannar på en alltför ytlig nivå.

Men den här föreläsningen var annorlunda. För första gången hörde jag någon som dök mer på djupet i stället för att bara skrapa så lite bekvämt på ytan. Här talades det i första hand inte om miljöpåverkan och sopsortering. Nej, här talades det om förändring på djupet. Ifrågasättande. Vad bygger vi egentligen på, och varför?

Vi talar om tillväxt. Vi ser det överallt: på kommunagendan, bland företagen, i styrelserna. Företagen ska expandera, omsättningar öka, befolkningstillväxter dubblas. Mer, mer, mer. Tillväxt har blivit ett sådant självklart mål att sträva efter att ifrågasättande bemöts med höjda ögonbryn och skepsis. Ändå är det just detta vi måste våga syna: tillväxt till vad, och för vem? Tillväxt kan förvisso generera mycket gott, men när man blint är redo att ta till vilka medel som helst - enbart för tillväxtens skull - då bör man växla ner och ta sig en funderare.

Är målet med tillväxten samhällets bästa? För vem är samhället egentligen? Är det vi som är till för samhället, eller samhället som är till för oss? Är det inte vi som är samhället, eller är vi bara arbetskraft till en gigantisk självgående apparat?

Svaren på dessa frågor är kanske inte självklara, men oerhört viktiga att ställa. Det är inte förräns vi vet vad det är vi strävar efter som vi kommer att veta hur vi ska hantera de problem och vägval som dyker upp på vägen dit. För faktum kvarstår: ingenting som bygger på ständig tillväxt kommer att hålla i all evighet. Förr eller senare når det ett tak. Frågan är bara hur länge vi envisas med att hålla fast vid vår sjunkande skuta i stället för att släppa taget och bygga en ny som håller att stå på.

De säger att du förtjänar så mycket

De säger att du förtjänar att få känna dig sexig.
De säger att du förtjänar att få bli sedd för det du gör.
De säger att du förtjänar att unna dig det där dyra sminket
De säger att du rätt att ha en myndighet att vända dig till.
De säger att du har rätt till betyg.
De säger att du har rätt till en trygg försäkring.

Jag håller inte med.

Du förtjänar inte att få känna dig sexig. Du förtjänar att bli sedd som en vacker människa.
Du förtjänar inte att få bli sedd för det du gör. Du förjtänar att bli sedd för den du är.
Du förtjänar inte att unna dig det där fina sminket. Du förtjänar att känna dig fin utan smink.
Du har inte rätt att ha en myndighet att vända dig till. Du har rätt till en medmänniska som bryr sig.
Du har inte rätt till betyg. Du har rätt till kunskap.
Du har inte rätt till något meningsfullt att göra. Du har rätt att veta att det finns meningsfullhet även om du så inte kan uträtta ett dyft.
Du har inte rätt till en trygg försäkring. Du har rätt att känna dig trygg utan försäkring.

Du förtjänar att få veta att du är värd så mycket mer än de vill få dig att tro.

21 år att tacka för

Så har ännu ett år gått, och jag kan nu stoltsera med 21 levnadsår.

Märkligt nog kunde jag riktigt känna hur jag åldrats när jag vaknade i morse. Lederna var stelare, ögonlocken tyngre, och jag kunde till och med notera några nya rynkor vid ögonen. Men framförallt kände jag mig visare, fylld av livserfarenhet.

Okej, nu överdrev jag kanske en aning... eller hittade på allt (förutom att lederna var stela, men det hade sin naturliga förklaring efter gårdagens boxercise). Men vad är det egentligen folk förväntar sig att man ska svara på frågan "Hur känns det"? Det är ju faktiskt en väldigt märklig fråga att ställa.

Hur som helst så fanns det en sak som skilde den här födelsedagen från alla mina tidigare dagar. Jag har inte kunnat bestämma mig för om det är positivt eller negativt än.
Det här var första gången som jag inte kom på något att önska mig i present. Verkligen ingenting, noll. Jag fick frågan, och allt stod bara stilla. Vad behöver jag? Vad vill jag ha? Jag har ju redan allt, egentligen?
Nu får ni inte tro att jag är rik, för det är jag verkligen inte. Inte enligt västerlänska mått. Sedan kan man alltid jämföra med andra länder, och då är jag ju rik.

Oavsett vad man jämför med så känner jag mig rik. Inte på saker i första hand, men på livet.
Jag har fått leva 21 år, och fått uppleva både glädje och sorg. Jag har fått vara frisk och ha en fungerande kropp. Jag har en familj som jag älskar och vänner som finns där för mig. Jag har fått resa till andra länder och smakat på andra kulturer. Jag har ett hem där jag trivs och saker jag tycker om att göra. Jag har en trygghet som burit mig genom hela livet, och en kärlek som kommer att fortsätta flöda över oavsett omständigheter.

Ja, jag är nog rik trots allt. På mitt sätt.

Lantlig hjälpsamhet

En grej som jag verkligen känt extra tacksamhet över på senaste är att folk här ute är så hjälpsamma.
Eftersom utbudet av fritidsaktiviteter för ungdomar här är riktigt knapert jobbar jag med att dra igång olika aktiviteter. Mycket handlar om att ta kontakt med rätt person, hitta billiga lokaler och försöka hålla nere kostnaderna för att så många som möjligt ska ha råd att faktiskt delta i aktiviteterna. Här har folks välvilliga attityd betytt otroligt mycket. Jag har hittills inte stött på en enda person som inte varit positiv, för att inte tala om hjälpsam. Det är verkligen något som känns både skönt och sporrande. En annan fördel är att det är betydligt lättare att ta kontakt med personer, sprida information och "synas" här än på större ställen som t.ex. Umeå.
Tror inte jag hade orkat jobba i trög motvind, framförallt inte när allting är helt från scratch.
Då är det bättre att jobba i en liten håla med storhjärtade människor.   

Enkelt men sant


Bild: http://tonhyakaeblog.com/weddings/love-is-beautiful/ 


Befrielse från oväntat håll

Ibland är det lustigt hur viktiga insikter kan komma till en på de mest besynnerliga vis.

Trött av städandet tar jag paus och sätter mig ner med en av brorsans gymnasietidningar.
Rubriken "Är du en mönsterelev?" fångar genast mitt intresse, och med en förväntan om att få mig ett gott skratt slukar jag texten. Men skrattet uteblir. I stället fastnar jag vid två meningar. Tystnar. Tänker. Läser dem igen.
Inser den stora sanningen som ligger i orden. Hisnande. 
Orden jag just läst är precis det jag har kämpat emot så länge. Att jag aldrig har förstått det tidigare?
Så enkelt, men samtidigt så överväldigande befriande. 
Inombords känner jag mig plötsligt lättare, som om något som hållts fångat äntligen släppts ut. Linjer och begränsningar som jag burat in mig själv i försvinner, jag kan flyga.  

Att alltid göra rätt är förmodligen ett av de största misstagen man kan göra.
Om man inte lär sig att göra fel kommer man heller aldrig komma på något originellt.

Alla spacklar vi över sprickorna i fasaden

Ni vet när man får en möjlighet utöver det vanliga, Chansen med stort C? Man vill visa vad man går för - att man kan - så man gör allt i sin makt för att visa sitt allra bästa jag: man är supertrevlig, skärper till sig några snäpp extra. Kanske lägger man t.o.m. ner 5 min på att sminka sig (ja, om man inte är hurtig och gör det i vanliga fall då). Man liksom sträcker på sig, visar upp sitt bästa colgate leende, överväger noggrant hur man ska gå så att ansiktet syns från bästa vinkeln... Nu överdrev jag kanske lite, men ni fattar.

När jag fick mitt nya jobb lyckades jag hålla huvudet kallt. I stället för att vela framför garderoben gick jag dit klädd som jag brukar och lika osminkad som vanligt. Mycket var tack vare det faktum att jag hade blivit uppsökt för jobbet - i stället för att ha sökt det - och därmed slapp den värsta prestationspressen.

Men trots det, och att jag hade ett kontrakt som garanterade mig jobb, så trillade jag ändå dit. Det räckte med ett enkelt erbjudande för att jag genast skulle falla i samma gamla grop. "Vill du dra igång något för ungdomar?" I början var jag entusiastisk, men insåg snart att jag omöjligt skulle hinna med det. Lektionsplaneringarna, mina haltande spanskastudier och att sätta mig in i det nya jobbet slukade all tid, men framförallt energi. Ändå vågade jag inte säga det direkt. Jag skämdes. Tyckte det var klent av mig att inte orka mer trots att jag inte ens jobbade halvtid. Sneglade på mina vänner som alltid jobbade häcken av sig och ändå orkade med annat. Så jag gjorde det man tenderar göra i såna situationer: jag försökte spackla över sprickan i fasaden. Fegade ur. Klurade på bortförklaringar som skulle låta bättre än sanningen.

Det hela slutade med att jag sa nånting om att jag inte hinner med mina spanskastudier. Och det var ju sant, men det var inte hela sanningen. Den största orsaken var och är att jag är trött av stress (vilket beror på att jag ännu inte lyckats komma in i jobbet och skapa någon struktur och effektivitet). Jag har fruktansvärt låg stresströskel när det gäller allt som påminner om skola, något jag dragits med ända sedan mitt osunda stressande under högstadiet och gymnasiet. En ful spricka i fasaden som jag gärna inte låtsas om. Efterhand blev jag förvånad, på gränsen till besviken, över att instinkten att vilja skyla över sina imperfektioner sitter så djupt. Kanske är det samhället, kanske är det den idoliserande media vi matas av, oavsett vad så vill jag inte låta det binda mig. Därför bestämde jag mig för att jag ska säga som det är. Jag känner mig friare när jag törs visa mina begränsningar - i stället för att vara som ett kärl som man fyller med vatten tills det når upp till sprickan och läcker ut, bara för att man inte låtsats som den. Det är inte förräns man erkänner sprickan som man kan göra något åt det.

Bitter på världen

Bitter är ett bra ord. Det fångar nämligen upp mitt humör ikväll.

Försökte tidigare avhjälpa den krypande känslan med en stund i ångbastun. "För att njuta av lugnet" tänkte jag när jag steg in. Steg ut som en ny Darth Vader, flåsandes med rykande ånga omkring mig och allt. Behövde inte ens mask, hade skrämt slag på folk ändå. (Nu kanske ni föreställer er en riktigt äcklig människa och tror att jag är jättehemsk, men det gör ingenting.)

Varför denna bitterhet kan man undra. Ja... Egentligen är den helt obefogad. Men samtidigt inte. Ni vet när man har sett fram emot en lugn kväll med absolut inga planer? Också kommer man hem, sätter sig och inser att man egentligen inte alls vill ha en lugn kväll -  nej - man vill fara iväg nånstans vartsomhelst och hitta på vadsomhelst. Fast man är för seg för att orka vara glad och trevlig och skrattig och social med någon. (Men det kanske bara är jag som är så? Motsägelsefullt.)

Då behöver man i alla fall en person som man kan vara med - utan att måsta vara allt det där. En sån som står ut fastän man kanske visar upp sina dåliga sidor en kväll. Som man kan vara sur på för att i nästa sekund gapskratta åt för att den drar ett dåligt skämt. Ja, just en sån vill man vara med. Men självklart går det inte, för just den personen är sjuk just ikväll. Därför går man till kylskåpet, blir arg över att det är för tomt, och fortsätter därmed att vara en bitter Darth Vader resten av kvällen.


Med streckkod i pannan

"6 steg till ett framgångsrikt personligt brev. Sälj in dig till arbetsgivaren. Skapa ett starkt personligt varumärke."

"Varumärke"?! Ungefär där gick gränsen för mig.
 
Har suttit och läst alla möjliga tips om hur man ska skriva det perfekta brevet, för att få den perfekta intervjun för att tillslut få det perfekta jobbet. Klättra i karriärstegen och hela köret. Blir lika spysjuk varje gång jag läser det. Får prestationsångest till tusen. Status: längst ner i näringskedjan.

För mig känns det helt enkelt inte naturligt att behöva vrida in och ut på mig själv för att kunna få ett intressant jobb. Fläka ut mig själv som en billig... "HÄR ÄR JAG - SE MIG - SE VAD JAG HAR PRESTERAT - TA MIG!" Som att man skulle måsta skita ut prestationer för att ens vara värd att slänga ett öga på. Och vaddå varumärke? Jag är väl ingen vara som man kan köpa och sen reklamera. Ingen arbetsmaskin med streckkod i pannan.

Jag är jag. Take it or leave it.
(Ursäkta min upprördhet, jag är bara väldigt less just nu. Har dock lyckats knåpa ihop ett brev efter mycket blod, svett och ångest. Det blir nog fint.)

Egoist javisst

Fick ett skumt telefonsamtal som fick mig att börja fundera kring det här med förhållanden.
Kalla mig enkelspårig, men när jag hör ordet 'förhållande' tänker jag att man håller sig till en person.
Man ger av sig själv och tar emot av den andra. Därför har jag otroligt svårt att förstå det här med öppet förhållande.
För om man ska klara av att ha ett öppet förhållande kan man ju inte tycka om sin partner för mycket - då vill man ju ha personen för sig själv. Sen undrar jag också hur äkta känslorna är om man inte ens bryr sig om ifall ens partner är med andra? Jag menar, vad är det för engagemang? Har man gett något alls av sig själv då?

Visst har jag kunnat tänka tanken nån gång att det vore enkelt och bra med öppet förhållande. Men sen tänker jag efter och inser... Jag vill ha min pojkvän för mig själv. Så egoistisk är jag.


Fördomar och annat som jag inte har

Ibland slås jag av hur lätt det är att skönmåla sig själv. Att skjuta saker ifrån sig. Fördomar och etiketter? Vadå? Det är då inget jag pysslar med i alla fall. Jag kallar varken någon för neger eller surkärring. Duktig flicka. Nästan så jag känner en gloria stråla ovanför huvudet.

Så börjar man arbeta som medlemsvärvare för rädda barnen. Traskar runt på stan och försöker få människor att stanna upp ifrån jäktet i två minuter. Efter bara några dagar har det redan satt sig: tänket. Målmedvetenheten. Sållandet. "Kostymnisse - för präktig". "Stressad mamma - stressad som sagt". "Utlänning - förstår inte svenska". "Pensionär - vet redan allt".  "Medelålders kvinna - irrationell och ambivalent" (jag får säga det eftersom jag själv är kvinna, och dessutom för att det är sant).

Så i dag sprack allt. Först värvar jag en medelålders kvinna som varken är irrationell eller ambivalent. Sedan värvar jag en utlänning som inte har några som helst problem att hänga med i språket. Men det bästa sparades till sist: en medelålders man kommer fram och nästintill kräver att få gå med innan jag ens hunnit yppa ett ord om verksamheten. Mannen luktar sprit och bär på en systemetkasse, så jag hade mina tvivel. Efter några minuters samtal (och en förvirrad rådfrågning av min teamledare) står det dock klart att mannen faktiskt har alla hemma och är fullt medveten om vad han ber om. "Jag har velat gå med i flera år utan att komma mig för att göra det. Hjärtat vrider sig ju när jag ser alla barn som far illa." Jag fortsätter fråga om han är helt säker, mest för att försöka övertyga mig själv om att det faktiskt finns människor som vill gå med så starkt som systemkassemannen framför mig.

Efter nästan tjugo minuter skiljs vi åt. Mannen med ett gladare hjärta. Och jag med en krossad gloria.
Ibland kommer hjälpen från de mest oväntade håll. Superhjältarna bär förklädnader som fördomar inte ser igenom. Framförallt inte om hjälten är utklädd till en hemlös alkis som helhjärtat vill ge av sina pengar till barn i stället för att fylla fler systemetkassar. 

Paradoxalt men omöjligt att leva utan

Gud är verkligen märklig.
Man tror att man börjar greppa honom, tills allting kastas omkull och man börjar om, igen.

Ju mer jag försöker förstå Honom, desto längre bort glider Han ifrån min fattningsförmåga.
Frustrationen börjar krypa i mig, inta mig bit för bit, och snart känner jag hur hela jag bara vill skrika.
Jag gör annat för att distrahera mig själv. Försöker lura bort tankarna.

Dagen passerar, den gnagande känslan sitter fortfarande kvar. Jag orkar inte mer och kapitulerar för känslorna. Skriker i mitt inre. Skriker ut ilskan, frustrationen, tomheten, saknaden, längtan.

Frågorna snurrar runt i mitt huvud, tröttar ut mig.
Jag borde ju förstå det här, det är ju det jag säger att jag tror på? Det jag vill leva för, det jag vill bygga mitt liv på...? Ju mer jag vrider och vänder på det, desto mer inser jag att jag aldrig kommer att förstå. Det är för stort, och det går inte att bevisa. Jag har mina egna bevis och erfarenheter, men sånt går alltid att bortförklara.
I slutändan hänger det på mig. Väljer jag att tro och lita på Honom, eller väljer jag att vända allting ryggen och gå min väg? Och det är då, när jag ställer allting på sin spets, som jag inser sanningen: jag kan inte leva utan Gud. Oavsett hur mycket tvivel jag än brottas med ibland så skulle det inte gå. Utan Honom vore jag ingenting. Utan hans kärlek vore allting meningslöst. Han är den enda värd att leva för.



Tidigare inlägg
RSS 2.0