Övningskörning kl. 08 imorn. Manövrering mellan koner dessutom. Jag måste upp 06.00 för att få skjuts med mamma...
Såna här gånger längtar jag verkligen tills jag har mitt eget körkort! 
Tur man har bra lärare och tycker det är kul att köra. Ska lära mig allt jag kan! Inga samtal till pojkvänner när bilen krånglar här inte.

Har förresten redan kommit fram till vilken körartyp jag kommer att bli. (Tror inte den fanns beskriven i böckerna): Jag kommer att bli den där mamman som barnen gnäller på för att hon har bältesdiktatur, kör försiktigt och faktiskt saktar in i kurvorna. Fattar inte hur folk t.ex. törs köra 70km/h på smala grusvägar med skymda kurvor var och varannan meter. Särskilt inte efter att ha testat panikbromsa och mätt upp bromssträckan. Men som min lärare sa: "Om 6 månader är det där som bortglömt!" Amen på det! (...eller?)
(Sen ångrade han sig - så klart - och sa att sånt sitter kvar om man bara vill.)

Fick ett skumt telefonsamtal som fick mig att börja fundera kring det här med förhållanden.
Kalla mig enkelspårig, men när jag hör ordet 'förhållande' tänker jag att man håller sig till en person.
Man ger av sig själv och tar emot av den andra. Därför har jag otroligt svårt att förstå det här med öppet förhållande.
För om man ska klara av att ha ett öppet förhållande kan man ju inte tycka om sin partner för mycket - då vill man ju ha personen för sig själv. Sen undrar jag också hur äkta känslorna är om man inte ens bryr sig om ifall ens partner är med andra? Jag menar, vad är det för engagemang? Har man gett något alls av sig själv då?

Visst har jag kunnat tänka tanken nån gång att det vore enkelt och bra med öppet förhållande. Men sen tänker jag efter och inser... Jag vill ha min pojkvän för mig själv. Så egoistisk är jag.

Min två veckor långa vistelse hemma hos mamma har äntligen börjat. Och jag njuter av varenda liten sak: mammas kreativa små dekorationer här och var, vår slitna toalett, mina tokiga gojjor, vår lata kisse, lillasysters roliga kommentarer... Allt som är hemma.

Men det allra bästa var nyss. Jag, mamma och lillan låg ihopknövlade alla tre i lillans 90-säng. Vi och gosedjuren (som fick orimligt mycket utrymme i sängen enligt mig, all for love). Mamma har hunnit upprätta en ny rutin under tiden jag som varit borta: hon berättar historier från sin barndom varje kväll. Så börjar hon. Hon berättar  historien om hur familjen fick sin hund. Mormor hade visst missförstått en del om hunden som dom skulle få. Hon var tydligen inte så hemma på det här med hundraser. Så dom fick en stor, fet, hårig kluns till hund som mamma uttrycket det. En livrädd valp i bamseformat. Men han var fin.

Mamma fortsätter och berättar om hur mormor ibland kunde försova sig (det ligger i blodet alltså, ha!). Mormor var städare på max vid E4:an, och allt skulle vara rent och snyggt innan restaurangen öppnade. Så det blev allt bråttom. Smart som mormor var så utnyttjade hon självfallet alla resurser som fanns att tillgå, det vill säga släpade med sig mamma och hennes väninna och hade dom till att hjälpa till. Hon var allt klipsk hon. En kvinna med riktiga nypor kan jag tänka mig.

Som fin avslutning får vi höra om hur mammas 12 år äldre syster Maria lurade över mamma till sin lägenhet med hjälp av lite macka (nu vet jag vem jag brås på när det gäller min lättmutade mage). Prickekorv-macka dessutom, som mamma inte ens tyckte om. Men det hade hon varit för snäll för att påpeka. Maria hade nämligen något viktigt som hon behövde berätta för någon. Sånt som man som tjej inte ska behöva hålla tyst om. Hon hade träffat någon under sitt arbete för Lotta-kåren: det var en trevlig kapten. Han hette Lennart Wennman. Men mamma var inte intresserad av nån kapten Lennart Wennman. Inte ett dugg. Som tur var hade mammas svala intresse ingen betydelse, för historien slutar med att Maria fick sin kapten och gifte sig.

Tänk så mycket man inte visste om sin egen mamma, eller mormor för den delen.
Men nu blir det bums i säng. I morgon ska det göras jordgubbstårta!

Det här med hundar tycks vara ett återkommande tema. Mamma berättade som sagt om deras stora svarta klunshund som familjen haft när hon var liten, och nämnde vad rasen hette. I ett försök att utvidga sina raskunskaper avbryter lillasyster och frågar:
"Mamma, vad heter dom där hundarna som har ett sånt där taggigt halsband?"

(För de som inte vet det så är lillasyster 6 år gammal, och hennes hundkunskaper är förmodligen ändå bättre än mina.)

Idag träffade jag lillasyster. Det var första gången på ett halvår som vi sågs (med undantag för en kort träff för två veckor sen). Lillasyster kom gåendes mot mig på E4-bron med handen i ett stadigt grepp i pappa Dawuts hand. Våra blickar möts. Två ansikten skiner upp i den gråmolniga vardan. Det spritter av glädje i mig och det är på vippen att sentimentala glädjetårar tittar fram (tänk så gammal man börjar vara...) Bara några meter kvar. Lillasyster snabbar på stegen. Jag kan se hur hon liksom håller sig för att inte rusa fram direkt till mig. Så kommer den efterlängtade kramen, och en och annan blöt puss. (Herregud, jag kommer garanterat att bli en fruktad puss-faster som vuxen, ser det redan framför mig!)

På bilresan hem berättar lillasyster att hon har tappat två tänder, och nu är en tredje lös.
"Jaha, tycker du det är roligt att tappa tänder? Kommer tandfen och ger dig nåt då?"
"Nää, då kommer mamma!"

...Så var det med den gulliga bilden av ens lillasyster. Min lillasyster har definitivt blivit äldre. (Självfallet kommer jag att förneka det in i det sista. Allt annat vore fel.)

Ibland slås jag av hur lätt det är att skönmåla sig själv. Att skjuta saker ifrån sig. Fördomar och etiketter? Vadå? Det är då inget jag pysslar med i alla fall. Jag kallar varken någon för neger eller surkärring. Duktig flicka. Nästan så jag känner en gloria stråla ovanför huvudet.

Så börjar man arbeta som medlemsvärvare för rädda barnen. Traskar runt på stan och försöker få människor att stanna upp ifrån jäktet i två minuter. Efter bara några dagar har det redan satt sig: tänket. Målmedvetenheten. Sållandet. "Kostymnisse - för präktig". "Stressad mamma - stressad som sagt". "Utlänning - förstår inte svenska". "Pensionär - vet redan allt".  "Medelålders kvinna - irrationell och ambivalent" (jag får säga det eftersom jag själv är kvinna, och dessutom för att det är sant).

Så i dag sprack allt. Först värvar jag en medelålders kvinna som varken är irrationell eller ambivalent. Sedan värvar jag en utlänning som inte har några som helst problem att hänga med i språket. Men det bästa sparades till sist: en medelålders man kommer fram och nästintill kräver att få gå med innan jag ens hunnit yppa ett ord om verksamheten. Mannen luktar sprit och bär på en systemetkasse, så jag hade mina tvivel. Efter några minuters samtal (och en förvirrad rådfrågning av min teamledare) står det dock klart att mannen faktiskt har alla hemma och är fullt medveten om vad han ber om. "Jag har velat gå med i flera år utan att komma mig för att göra det. Hjärtat vrider sig ju när jag ser alla barn som far illa." Jag fortsätter fråga om han är helt säker, mest för att försöka övertyga mig själv om att det faktiskt finns människor som vill gå med så starkt som systemkassemannen framför mig.

Efter nästan tjugo minuter skiljs vi åt. Mannen med ett gladare hjärta. Och jag med en krossad gloria.
Ibland kommer hjälpen från de mest oväntade håll. Superhjältarna bär förklädnader som fördomar inte ser igenom. Framförallt inte om hjälten är utklädd till en hemlös alkis som helhjärtat vill ge av sina pengar till barn i stället för att fylla fler systemetkassar.