Att det är tabu att tatuera in namnet på sitt livs kärlek är inget nytt. När folk ser en kille med en tjejs namn skakar de skeptiskt på huvudet. Naivt. Korkat.

När ett par väljer att gifta sig och inför en hel kyrka lova varandra evig trohet tills döden skiljer dom åt är det däremot ingen som skakar skeptiskt på huvudet eller ens höjer ett ögonbryn. Det är väl ändå konstigt när man tänker på det. Har äktenskapslöften mindre kraft i sig än intatuerade ord?  Ses löftena bara som ett fint mål att sträva mot som kan tas tillbaka - till skillnad från en tatuering som sitter synligt kvar på kroppen och bara kan tas bort med avancerad teknik. 

 

I min värld är ärren efter svikna äktenskapsöften svårare att läka än ärren efter en borttagen tatuering. Bara en tanke. 

Det finns mycket som fascinerar mig. En sådan sak är människor som ger mer än de får. Jag tycker det är så vackert varje gång jag får träffa en sån person. Personer som inte är de som syns mest eller får mest uppskattning, men som trots det själva visar så otroligt mycket kärlek och uppskattning till människorna runt omkring sig. Som får en droppe kärlek, men öser ett regn av kärlek i gengäld. Varifrån de får kärleken som de tycks uppbåda ur tomma intet förblir ett mysterium för mig, men jag tänker att det måste vara från Han som är själva kärlekens källa. Hur som helst är det vackert. 

Är fullkomligt slutkörd i huvudet. Det är två vardagar kvar tills ansökningstiden inför höstens utbildningar går ut, studievägledarna har 30 min telefontid, och ingenting vill samarbeta. Jag har aldrig upplevt att saker jobbat emot mig så mycket som de gör nu. Känns som att försöka springa ett lopp i konstant motvind. Har vänt upp- och ner på snart varenda sten i jakten på en lösning som gör det möjligt för mig att läsa till so-lärare. Precis när jag trodde att allt äntligen fallit på plats fick jag ett besked som kastade omkull allt - igen. Och så har det varit ända sedan jag kom fram till att jag vill bli so-lärare: så fort jag trott att allt fallit på plats dyker ett nytt problem upp utan lösning. Till råga på allt har studievägledaren för lärarprogrammet tagit semester och är tillbaka en dag efter att ansökningstiden gått ut. Hur tänkte de där? Dessutom kom beskedet som kastade omkull allt inte förräns igår. Det gör mig så frustrerad att ingen av de andra studievägledarna jag varit i kontakt med nämnt det.

 

Det här var väl ungefär hundra liter frustration och desperation från mig. Ursäkta det föga upplyftande inlägget. Mitt knä förbjuder mig att fara ut och jogga (bästa terapin) och jag behövde hälla ut allting på ett vettigt sätt innan det rann över. Gode Gud ta hand om det här och låt det lösa sig som allt annat gjort.

 

Komplimanger och uppmuntrande ord kan ha många skepnader. Gemensamt är att de alla bär omtanke bakom sig. Att få en komplimang är som att få en omsorgsfullt inslagen present lagd i dina händer. Jag har alltid fått lära mig att säga tack för presenter. Att ta emot komplimanger däremot har inte varit lika lätt.

 

Det jag aldrig riktigt insett är det mod som krävs av personen som ger komplimangen: ju större och personligare komplimang, desto mer mod. När personen överlämnat de varma orden i mottagarens händer kan den bara hoppas att de tas emot som den gåva de är. Att sedan få se mottagaren uppriktigt ta emot orden och ta dom till sig blir i sin tur glädjen som får personen att även i framtiden våga fortsätta ösa varma ord direkt från hjärtat.

 

Att ta emot en omsorgsfull komplimang blir därför den största gåvan du kan ge tillbaka.