Fattigdomens två sidor

Av alla saker som jag insett under min tid som volontär i Kenya är detta det mest tydliga:
fattigdom kan både förena och förstöra.

En del av människorna gick ihop för att få tillvaron att fungera; de tog hand om sin avlidne grannes barn och hjälptes åt så gott det gick. Andra försökte få pengarna att räcka till genom att roffa åt sig allt dom kom åt.
I slutändan avgjordes ändå lyckan av förmågan att glädja sig och känna tacksamhet över de små sakerna - oavsett hur omständigheterna såg ut.




Kändisar som produkter

För att sälja en produkt görs den så attraktiv som möjligt.
Men vad händer om DU är produkten som ska marknadsföras?
Det är ju det kändisar är. Av allt att döma gäller samma taktik där med.

Produkten måste vara attraktiv för att sälja. Annars vill ingen ha den.
Hur kan man skönhetsoperera sig för miljoner?
Om inte detta funkar marknadsförs produkten för att skapa uppmärksamhet. För detta rekomenderas skandaler.
USCH! Jag förstår inte hur hon kan bete sig så! Det var sista gången jag köpte en skiva av henne!
Ibland smutskastas produkten trots att den är fläckfri. De enda som är kompetenta nog att utföra detta arbete är s.k. paparazzis. Dessa bör lämpligtvis bevaka produkten 24/7, gömma sig i buskar och betala säkra källor för att bekräfta sina best seller-storys.
Så hon är också otrogen nu! Ingen beter sig vettigt.
Produkten blir (sl)utsåld och hamnar på skroten.
Knarkade ihjäl sig, så fruktansväärt!


Är det verkligen så konstigt att kändisar skönhetsopererar sig för miljoner, skapar skandaler, får nog och knarkar ihjäl sig?







Dom tror på sig själva

Två personer som jag beundrar är min lillasyster och lillebror.

Varför?
För att dom kör sitt eget race och tror på sig själva - utan att spela Svenne Banan-blyga!
Är dom bäst så säger dom det rätt ut.
Dom sätter inga gränser och vågar tänka att dom kan bli bäst på det dom håller på med.
Det tycker jag fler borde ta efter, bland annat jag.



Låt inte tankarna styra

Han gillar inte dig. Du är säker. Ändå frågar du om ni ska hitta på något. Förvånansvärt nog verkar han taggad och ni bestämmer er för att grilla. En stund senare ringer han upp igen: han ville inte grilla ändå. Han gillar dig nog inte, precis som du trott. Han har nog hittat nåt roligare, typ en fest.

Låter det bekant? Nästan alla av oss har något som vi är negativa till. Ibland ger vi det en chans, fortfarande med en negativ inställning. Resultat: det var lika dåligt som vi trott.

Jag tror att vi många gånger är fördömande utan anledning, och att det i sin tur svärtar ner det vi dömer ut i förväg. det blir en slags självuppfyllande profetia. Jag tror också att vi kommer att få positiv respons bara vi ändrar inställning.

Exemplet i början är en självupplevd händelse. När det slog mig hur negativ jag varit redan från början valde jag att konfrontera min negativa inställning - jag frågade helt enkelt varför han inte ville grilla. Det visade sig då att han, precis som han sagt, egentligen ville vara inne och chilla. Det slutade med att vi hyrde film och hade en skön chillarkväll.

Ibland lönar det sig att utgå ifrån det bästa.

En trekant och en femkant

Älskar mitt jobb som garderobvakt. This is why:

Gubbe: Ja vi ska väl röra på oss, blir nog trekant. Om ni följer med blir det femkant, hehehe....

Man: Är du billig i kväll?
Jag: *förvånad* Jag är gratis eh heh...? (Syftade på garderoben, så ni inte får fel bild av mig)

Kund: Usräkta, var är toan?
Sandra - som är djupt koncentrerat med att smeta lipsyl på händerna - tittar snabbt upp och säger "längst".
Service haha ;)

BILDER

Härmed lovar jag att ladda upp bilder från Kenya i veckan. Förhandsvisning kommer här:

Svar

Här kommer svaren från frågestunden:

Kan du tänka dig/vill du bo i Uppsala när du gått klart gymnasiet. Om inte WHY? :)
Jag kan definitivt tänka mig bo där i framtiden! Tycker det är en jättemysig, charmig stad. Men först vill jag gå bibelskola ett år och sen ägna tid åt familjen. (Dessutom älskar jag Umeå för mycket just nu, men när alla vänner flyttat så.)

Om jag säger Träd.. Vad är det första du tänker på? :D 
Sjumilaskogen... och Hällnäs (byn där jag är uppvuxen).

Är det du som håller i paraflaxet på din headerbild?
Nej jag var ful, snodde och redigerade bilden från google heh

Varför ska man ragga på dig, vad vinner man det alltså?
Krossad självkänsla? Nä, men jag tar aldrig folk som raggar seriöst.. Samma sak med komplimanger, är usel på att ta åt mig. Är lite som en tjej ur en komedi: skrattar killen upp i ansiktet när han kommer med gulliga komplimanger, tills jag inser att det var allvarligt menat...

Och så den klassiska - är Anna Book halvfull eller halvtom?
Haha vad är de för fråga? Hon är inget av det :)

Har du någon förebild x2?
Har aldrig tänkt på det... Men Jesus. Och Anton, för att han är så bra på att älska folk för vad dom är och inte dömer andra.

Vad vill du jobba med i framtiden?
Något där jag får utlopp för min kreativitet. Innan dess vill jag volontärjobba igen.

Vart skulle du helst vilja åka om det vore gratis att resa?
Australien! Har alltid velat dit, eller road trip i USA.

Favoritdisneyfilm?
Oj svårt.. Alladin eller lejonkungen. Älskar alla gamla disneyfilmer.

Hänger du med på promenader mitt i natten i sommar ?
Självklart! :D

Vad gör du om 5 år ?
Jobbar med biståndsprojekt i Afrika.
...eller så bor jag i en mysig lägenhet, har vänner på besök 24/7, reser och träffar familjen.

Vilka olagliga saker har du gjort i ditt liv?
Ehm. Fuskat i kortspel? Druckit alkohol innan jag var 18? (Är rätt snäll som ni ser haha..)

Våga och...?

Har alltid tyckt illa om frågestunder. Patetiskt.
Så idag insåg jag en sak: jag är egentligen smygavis på alla som törs göra sånt. Därför måste jag självklart trotsa rädslan och göra det, så...

Shoot!
Ni har på er till torsdag natt.
(Och fråga inte sånt ni inte vill veta...)


Min lillebror är oslagbar

Efter att ha kikat på barnkategorin på tjuvlyssnat.se har jag insett att min lillebror har great potentials att bli komiker. Citaten från tjuvlyssnat var riktiga torrisar i jämförelse! Därför slänger jag upp 3 oslagbara citat från bror min:

Jag och lillebror har åkt in till BB med pappa för att hälsa på vår nyfödda lillasyster. Eftersom brorsan varit övertygad om att det skulle bli en pojke tar pappa med honom när de byter blöja.
Pappa - Titta där, det är en flicka!
Brorsan - Neej det är det inte.
Pappa - ...Men var är snoppen då?
Brorsan - Den kommer ut genom magen sen!


Jag, mamma och brorsan ska flyga plan för allra första gången.
Motorerna startar. Lillebror som är taggad till tusen tittar glatt ut genom fönstret. Med tutte i mun och ögon som tefat utbrister han förväntansfullt:
- Mamma mamma! När ska dom släppa missilerna?


*filosofisk*
Anledningen till att jag inte kan bli pappa är att jag är för liten, för kort, och så har jag ju inga barn!



Beat that! ;)



How about the boys

Vi tjejer är ruggigt duktiga på att klaga ibland. Framförallt på alla dessa objektifierande killar som sitter i gäng och poängsätter tjejer efter vem som har tightast ass. Felfelfel tycker vi då.

Samtidigt sitter vi själva i tjejgäng och dregglar minst lika mycket över den där snygga killen. "Åhh kolla armarna, och ÖGONEN!"

Senast i dag kom jag på mig själv med att sitta och smygtitta på en kille istället för att plugga.
Då slog det mig: tänk om han märker? Tänk om han känner sig lika utstirrad och objektifierad som jag brukar göra när folk stirrar? Nää han är ju kille. Killar gillar när tjejer spanar in dom.
Men det är väl en rätt dum fördom, egentligen?

Nä, dags att granska oss själva innan vi anklagar andra.

Acceptera


Mickhet svårt

Morning! Älskar söndagar, särskilt hos mamma. Sitter på rummet men ena kråkan på axeln gnagandes på mitt hår (hon tycker nog jag ska klippa mig igen) och andra busvisslandes och morrrrrandes på gardinstången.

Hur som helst, tänkte berätta om en liten händelse från gårdagen. Min lillasyster ramlade nämligen ner från sängen och drattade in i sängbordet. Lättad över att det gått bra sa jag:
- Tur att du inte gick sönder!
- Ja, men varför är jag viktigare än bordet för?"
Frågan var så enkel att det nästan var barnsligt, ändå blev jag helt ställd.
Efter några minuter svarade jag:
- Därför att det bara finns en av dig.
- Men det finns ju andra som heter Cleo?
- Jaa, men ingen av dom är just som du.

Barn upphör aldrig att förvåna!

(För övrigt: blogga aldrig med en kråka på axeln. Rätt vad det är ska den putsa fjädrarna och skymmer hela ditt ansikte med vingarna. Och nu har den andra tokskallen fått för sig att vinka samtidigt som han... skäller? Inte lätt haha!)

Just do it!

Hade nationella prov i svenska i dag, muntligt. Usch vad nervös jag blev! Brukar vara hur lugn som helst i vanliga fall men nu slog det slint. Kallsvettades, blev sådär fånigt fnittrig och ville bara skratta bort det hela, heh... Det patetiska var att vi bara var 3 stycken - TRE!  Av nån anledning kändes det mycket värre än att ha hel massa med människor, men jag är ju lite udda så...

Anyway... 
Alla var inte lika lost som tur var, och en av klasskompisarna tog upp något väldigt bra: att inte ta för givet att folk runt oss förstår hur mycket vi gillar dom. Alla har vi ju olika sätt att visa kärlek på, och det är lätt hänt att man tror att folk ska förstå när man visar det. Vissa ger blommor, andra en förolämpning. Vissa skriver söta sms, andra ger komplimanger. Men eftersom vi har ungefär en miljard sätt att visa kärlek på så förstår folk faktiskt inte alltid. Och även om dom förstår så behöver alla höra det SÄGAS emellanåt också. Varför gör vi inte det? "JAG GILLAR DIG", eller kanske t.o.m. "Jag älskar dig". Så svårt är det inte?

(Och ja ni får tycka att det här lät som nåt smörigt "mer kärleek till cosmos"-tjosan.)

Vad sägs om ett byte?

Jag ger er två filmtips och ni ger mig musiktips oki?


Filmen skildrar ett par vars drömmar slutat med ett liv i förorten under 50-talet.
Sakta men säkert griper desperationen tag i dom men det är inte förräns frun föreslår ett uppbrott med flytt till Paris som saker börjar dala.
En mycket stark film som skarpsynt visar kärlekens och drömmarnas mörka sida.
Fick bokstavligen ont i magen av att se den. (Utförlig recension)
Se ej om du är på dåligt humör


Julie lever ett hyffsat liv i NY tillsammans med sin omtänksamme pojkvän.
Så en dag bestämmer hon sig för att självförverkliga sig genom att laga alla Julia Childs 542 berömda recept.
En sann feel good film som för en gångs skull inte handlar om att finna den sanna kärleken.
Rekomenderas tillsammans med glass och choklad för att få upp humöret

Nu är det er tur att bjuda på något! ;)

Förslag på balklänning?

Okey jag är egentligen emot hela klädhysterin, men fick lite panik när jag såg att det knappt är futtiga två månader kvar till balen. Min superhjälte till faster har erbjudit sig att sy balkänningen (tur det eftersom jag och symaskiner är en katastrof). Nu återstår bara en liten detalj - hur ska den se ut?

Så alla kvinnor och... antar att det mest är kvinnor som läser min blogg?
Kom med idéer, bilder eller förslag till hur balklänningen ska se ut.
Färg, modell, håruppsättningar, raggningrepliker för att fånga en stilig kavaljer, u name it ;)
Om ni vill kan ni också maila länkar, bilder osv till
samirasblogg@hotmail.com


Kristna suger

Ibland förstår jag inte vad det är med kristna. Vi säger att alla ska komma som de är, ändå gör vi allt för att framstå som perfekta.
Vi putsar och fifflar på vår yttre fasad, vi dömer andra så att ingen ska se våra egna brister. Så ska det inte vara. Att vara kristen handlar inte om att vara skenhelig, det handlar om att inse att vi har brister, att vi kan få förlåtelse och hjälp att förändras till det bättre.
Därför vill jag se förändring. Jag vill se kristna som vågar visa sina brister så att folk runtomkring vågar göra detsamma.

Brister
Just bring it on!

Jag beundrar inte Kenza

Jag beundrar varken Kenza, Lady Gaga eller Eva Longoria.

Nej, personen som jag beundrar är en handikappad, rullstolsbunden kille.
Jag vet inte hans namn och har aldrig pratat med honom.
Men jag har sett honom EN gång, det var på en musikaluppsättning på Midgård.

Duktiga estetare framför sina nummer och allt sitter som schmäcken.
Sen är det hans tur.
Med permobil och smått förvridna armar rullar han in i scenljuset.
Det blir tyst.
Jag inbillar mig att jag hör viskningar.
Så börjar han: med sluddrig röst drar han sina repliker. Jag håller andan och lyssnar spänt.
Trots att jag inte uppfattar allt slås jag av häpnad och beundran.
Rullstolskillen tappar varken repliker pga nervositet eller tittar ner i marken och skäms.
Ändå sitter han där och upptäder - i permobil - inför fullsatt läktare.

Det mina vänner är strongt. Det är status.









RSS 2.0