Så har ännu ett år gått, och jag kan nu stoltsera med 21 levnadsår.

Märkligt nog kunde jag riktigt känna hur jag åldrats när jag vaknade i morse. Lederna var stelare, ögonlocken tyngre, och jag kunde till och med notera några nya rynkor vid ögonen. Men framförallt kände jag mig visare, fylld av livserfarenhet.

Okej, nu överdrev jag kanske en aning... eller hittade på allt (förutom att lederna var stela, men det hade sin naturliga förklaring efter gårdagens boxercise). Men vad är det egentligen folk förväntar sig att man ska svara på frågan "Hur känns det"? Det är ju faktiskt en väldigt märklig fråga att ställa.

Hur som helst så fanns det en sak som skilde den här födelsedagen från alla mina tidigare dagar. Jag har inte kunnat bestämma mig för om det är positivt eller negativt än.
Det här var första gången som jag inte kom på något att önska mig i present. Verkligen ingenting, noll. Jag fick frågan, och allt stod bara stilla. Vad behöver jag? Vad vill jag ha? Jag har ju redan allt, egentligen?
Nu får ni inte tro att jag är rik, för det är jag verkligen inte. Inte enligt västerlänska mått. Sedan kan man alltid jämföra med andra länder, och då är jag ju rik.

Oavsett vad man jämför med så känner jag mig rik. Inte på saker i första hand, men på livet.
Jag har fått leva 21 år, och fått uppleva både glädje och sorg. Jag har fått vara frisk och ha en fungerande kropp. Jag har en familj som jag älskar och vänner som finns där för mig. Jag har fått resa till andra länder och smakat på andra kulturer. Jag har ett hem där jag trivs och saker jag tycker om att göra. Jag har en trygghet som burit mig genom hela livet, och en kärlek som kommer att fortsätta flöda över oavsett omständigheter.

Ja, jag är nog rik trots allt. På mitt sätt.