Ni vet när man får en möjlighet utöver det vanliga, Chansen med stort C? Man vill visa vad man går för - att man kan - så man gör allt i sin makt för att visa sitt allra bästa jag: man är supertrevlig, skärper till sig några snäpp extra. Kanske lägger man t.o.m. ner 5 min på att sminka sig (ja, om man inte är hurtig och gör det i vanliga fall då). Man liksom sträcker på sig, visar upp sitt bästa colgate leende, överväger noggrant hur man ska gå så att ansiktet syns från bästa vinkeln... Nu överdrev jag kanske lite, men ni fattar.

När jag fick mitt nya jobb lyckades jag hålla huvudet kallt. I stället för att vela framför garderoben gick jag dit klädd som jag brukar och lika osminkad som vanligt. Mycket var tack vare det faktum att jag hade blivit uppsökt för jobbet - i stället för att ha sökt det - och därmed slapp den värsta prestationspressen.

Men trots det, och att jag hade ett kontrakt som garanterade mig jobb, så trillade jag ändå dit. Det räckte med ett enkelt erbjudande för att jag genast skulle falla i samma gamla grop. "Vill du dra igång något för ungdomar?" I början var jag entusiastisk, men insåg snart att jag omöjligt skulle hinna med det. Lektionsplaneringarna, mina haltande spanskastudier och att sätta mig in i det nya jobbet slukade all tid, men framförallt energi. Ändå vågade jag inte säga det direkt. Jag skämdes. Tyckte det var klent av mig att inte orka mer trots att jag inte ens jobbade halvtid. Sneglade på mina vänner som alltid jobbade häcken av sig och ändå orkade med annat. Så jag gjorde det man tenderar göra i såna situationer: jag försökte spackla över sprickan i fasaden. Fegade ur. Klurade på bortförklaringar som skulle låta bättre än sanningen.

Det hela slutade med att jag sa nånting om att jag inte hinner med mina spanskastudier. Och det var ju sant, men det var inte hela sanningen. Den största orsaken var och är att jag är trött av stress (vilket beror på att jag ännu inte lyckats komma in i jobbet och skapa någon struktur och effektivitet). Jag har fruktansvärt låg stresströskel när det gäller allt som påminner om skola, något jag dragits med ända sedan mitt osunda stressande under högstadiet och gymnasiet. En ful spricka i fasaden som jag gärna inte låtsas om. Efterhand blev jag förvånad, på gränsen till besviken, över att instinkten att vilja skyla över sina imperfektioner sitter så djupt. Kanske är det samhället, kanske är det den idoliserande media vi matas av, oavsett vad så vill jag inte låta det binda mig. Därför bestämde jag mig för att jag ska säga som det är. Jag känner mig friare när jag törs visa mina begränsningar - i stället för att vara som ett kärl som man fyller med vatten tills det når upp till sprickan och läcker ut, bara för att man inte låtsats som den. Det är inte förräns man erkänner sprickan som man kan göra något åt det.