Jag var på en så bra föreläsning i dag! Vanligtvis brukar jag inte vara så mycket för "hållbar utveckling" och liknande prat, dels för att det känts söndertjatat alltsedan gymnasiet, dels för att jag tycker att det oftast stannar på en alltför ytlig nivå.

Men den här föreläsningen var annorlunda. För första gången hörde jag någon som dök mer på djupet i stället för att bara skrapa så lite bekvämt på ytan. Här talades det i första hand inte om miljöpåverkan och sopsortering. Nej, här talades det om förändring på djupet. Ifrågasättande. Vad bygger vi egentligen på, och varför?

Vi talar om tillväxt. Vi ser det överallt: på kommunagendan, bland företagen, i styrelserna. Företagen ska expandera, omsättningar öka, befolkningstillväxter dubblas. Mer, mer, mer. Tillväxt har blivit ett sådant självklart mål att sträva efter att ifrågasättande bemöts med höjda ögonbryn och skepsis. Ändå är det just detta vi måste våga syna: tillväxt till vad, och för vem? Tillväxt kan förvisso generera mycket gott, men när man blint är redo att ta till vilka medel som helst - enbart för tillväxtens skull - då bör man växla ner och ta sig en funderare.

Är målet med tillväxten samhällets bästa? För vem är samhället egentligen? Är det vi som är till för samhället, eller samhället som är till för oss? Är det inte vi som är samhället, eller är vi bara arbetskraft till en gigantisk självgående apparat?

Svaren på dessa frågor är kanske inte självklara, men oerhört viktiga att ställa. Det är inte förräns vi vet vad det är vi strävar efter som vi kommer att veta hur vi ska hantera de problem och vägval som dyker upp på vägen dit. För faktum kvarstår: ingenting som bygger på ständig tillväxt kommer att hålla i all evighet. Förr eller senare når det ett tak. Frågan är bara hur länge vi envisas med att hålla fast vid vår sjunkande skuta i stället för att släppa taget och bygga en ny som håller att stå på.