Äntligen! Efter att ha rest i närapå två dygn (08.30 måndag-03.30 onsdag) så känns det riktigt skönt att sitta här och bara skriva av sig. Resan hit har verkligen varit en utmaning som bjudit på mycket förvirring och skratt.

Svåraste etappen var nog att ta oss från flygplatsen till Delhi. Trötta och virriga springer vi runt och letar efter taxistationen, samtidigt som vi försöker undvika att bli påkörda när vi sniglar fram över vägen med all vår packning. Tillslut har vi en taxi, och jag sätter mig ivrigt i framsätet. Inte förrän jag ser att det sitter en ratt framför mig inser jag att nånting är väldigt fel - jag har satt mig på förarsätet! Haha

Taxin stannar i Majnu Ka Tilla (Delhi) där vi ska vila på hotell några timmar innan vi åker buss. Eftersom hotellet är fullt sätter vi oss på restaurangen istället. En beställning och några tuggor senare sitter alla och hinkar desperat i sig vatten medans tårarna rinner . Arbetarna måste ha haft rätt kul åt oss missanpassade västerlänningar…

Ett toabesök senare (tänk 1 kvm spyframkallande sunktoa) beger vi oss ut i vimlet för att leta rätt på busstoppet – som visar sig vara vid en oskyltad lerpöl.

Efter 12 timmars skumpig bussresa (med varsin sittplats – lyx!) anländer vi till Dharamsala. Efter några minuter inser vi att vår handledare som ska möta oss inte är där. Ett samtal och 40 minuter senare är vi incheckade på hotellet* där vi får 3.5 h ljuvlig sömn.

Så… allt har alltså gått bra, och jag är stolt över att vi lyckades ta oss hit själva i allt kaos, mest tack vare hjälp från Pappa Balou där uppe tror jag. Nu ska jag bylsa på mig mer kläder och krypa ner i min alldeles för tunna sovsäck.

Ta hand om er där hemma, saknar er, vi hörs! (Har mobilen med mig, sa det gar att smsa. Uppskattar all kontakt :) Kollar aven fb ca 1-2 ggr/vecka.)

Kram!

*som jag berättar mer om i nästa inlägg