Var så sjukt omotiverad att stiga upp i morse. Suget försvinner som när man vet att 90% av alla andra ändå jobbar, och man själv är ledig. Det komiska var att när jag väl hasat mig ur sängen, dragit upp persiennerna och upptäckt att det är strålande sol ute så blir jag inte glad - utan arg på mig själv. Solig dag, 25 grader i skuggan - och jag har redan missat halva?

Efter några minuters beslutsångest vid garderoben (fattar inte att jag små skitsaker alltid tar längst tid?) tar jag den enkla vägen ut: jag går runt i underkläder. Sann befrielse. Öppnar kylskåpet, som visar sig vara lika tom som min mage. Tur att jag inte är den som låter magen styra mitt humör... Eller ja...

Tillslut tar jag mig i alla fall iväg för att övningsköra, fullt påklädd. Första lektionen i storstan. Spännande. Nu ska allt sitta perfekt. Inga extralektioner.
Fortfarande smågrötig i huvudet har jag svårt för att ta in det läraren säger. Blicken-pilen-filen. Huvudled. Väjningsplikt. Högerregeln.
Det går segt. Inte alls så bra som jag vill. Blicken-pilen-SKIT! Att det kan vara så svårt att gå från teori till praktik? Jag vill inte ta extralektioner. INTE. Ok. Jag måste nog ta extralektioner ändå. Det blir inte perfekt direkt.
I samma sekund som jag accepterat tanken går det bättre. Pressen lättar, jag kan koncentrera mig bättre och efter ett tag kan jag t.o.m. köra och prata med läraren samtidigt.
Lärdom: sluta sätta ribban så högt för dig själv! Saker tar tid.

Två andra insikter:
- Jag kommer vantrivas med att bo själv i lägenhet (om jag inte har besök typ varje dag)
- Gå i runt i underkläder är underskattat
- Stan är överskattat