Varför jag älskar vintern
...och varför alla andra också borde göra det
Hjälplös
Min första impuls var att sticka ner handen i fickan för att ta fram mobilen och ringa personen jag glömt den hos. Gick inte så där jättebra när jag inte hade nåt att ringa från haha.
Helt sjukt hur hjälplös man känner sig utan telefon, fast lite skönt samtidigt. Får se hur jag klarar mig tills i morgon.
En efterlysning
Vill komma i kontakt med någon som sysslar med graffiti, helst i Vindeln eller så nära som möjligt.
Känner du någon som sysslar med det?
Tipsa mig då: [email protected]
Bug och bock! 
Att överraska sig själv
Vet att bilden inte är bästa exemplet på vad lantarbete innebär, men jag gillar den ändå!
Mycket nytt
Började jobba i måndags och har inte riktigt haft tid och ork över för bloggandet. Är mycket nytt så här i startfasen. Tänkte dock snart berätta lite om vad det är för jobb jag fått - det är faktiskt helt fantastikt! - och vad jag gör. Men inte nu, för nu är det alldeles för sent för en morgontrött sengångare som ska upp i tid imorn!
Mosch!
PS! Blev förresten antagen till Finskan! Tjiho! Så nu finns det ingen återvändo.
Suomi
Skickade just in en sen anmälan till en grundkurs i finska, distans.
Är på tiden att jag börjar begripa alla hemligheter som pratas över matborden!
(Nog för att jag nog skulle klara mig långt med mina redan så eminenta finskakunskaper - för vad mer behöver man egentligen kunna säga än "Kan du ge mig osthyveln?" och "Jag är strax tillbaka"?)
Var bara det jag ville säga. Mors!
Då siktar vi på detta...
Leken som aldrig tog slut
Var på badhuset med familjen i går. Var riktigt skönt att få ta några simtag och känna mig rörlig trots monsterträningsvärken. Eller rättare sagt: jag kände mig rörlig fram till den sekund när jag slängde ett öga på lillasyster som sprang runt, runt, jagad av sin pojkkompis. Mitt bland allt stoj och stim hörde man: "Nanana na naaa na - du kan inte ta mig!", följt av ett "IHHHH!", små trippande steg och ett plask. Och så höll det på: den ena jagade och den andra gömde sig, tills jagaren tröttnade och sa "Nä, jag orkar inte jaga dig längre. Nu får du jaga mig!" Och så bytte de.
Medans jag stod och tittade på hur de lekte önskade jag mig för en sekund bakåt i tiden, till tiden när jag också bara sprang runt runt, jagade och jagades. Barnsligt och enkelt.
Sen slog det mig.
Vi leker fortfarande samma lek. Vi jagar varandra och vi gömmer oss för varandra. Vi retar varandra och vi försöker vara svårfångade. Och när den ena tröttnat på att jaga sägs precis samma sak: "Jag orkar inte jaga dig mer... om vi ska fortsätta får du jaga mig".
Enda skillnaden är att det sägs utan ord.
Saker man får för sig inför en tenta
* SOVA gott
* stiga upp kl 08.00, jogga och bli så där äckligt pigg
* plugga ordentligt
* ta paus genom att påbörja årets klappjakt
* inte bli stressad
Ja, ni gissade rätt. Jag misslyckades med alla punkter. Framförallt den första. Jag vet inte vad som hände riktigt, men jag blev ungefär lika stingslig som en höggravid kvinna. Största delen av kvällen spenderade jag med att hitta på en massa konstigheter, bara för att få så bra sömn som möjligt. Redan här kan ni ju ana att detta var det största misstaget.
Självklart slutar det inte här, för precis när jag har lagt mig till rätta kommer jag på nästa stora problem: PAPPA. För vad är det alla män med snabb hårväxt måste göra? Just det. Raka sig. Men det är väl inget problem? Nä, det skulle inte vara det, om det inte vore för att pappa har för vana att alltid BANKA rakhyveln mot handfatet - i stället för att bara skölja den under kranen. BANK BANK. Så låter det varje morgon. Jag vaknar alltid.
I flera minuter ligger jag och grämer mig över tanken på att inte få mina åtta timmars perfekta sömn. Självklart har jag inga öronproppar, så jag gör det enda vettiga: proppar öronen fulla med bomull. Om någon av er har testat det så vet ni att det inte dämpar särskilt bra, och att det faller ut. För att rädda situationen smyger jag ut till hallen och snor pappas pannband. Nöjd kryper jag tillbaka. Perfekt. Några minuter senare ligger jag i stället och svättas av pannbandet.
Så här höll jag alltså på resten av natten. Det hela slutade med att jag somnade efter 01.30, ställde fram larmet ungefär fyra gånger och steg upp 10.30. Allt för att få perfekt sömn inför tentan. Sjukt vad nervositet kan göra. Sjukt löjligt. Nästa gång sitter jag och käkar chips till klockan två i stället. Det funkar säkert minst lika bra.
Skillnaden mellan bildning och utbildning
Middagen följdes av gruppresentationer. Det var riktigt fascinerande att få se vilket spektrum av intressen och erfarenheter som fanns, trots gruppens smått blygsamma storlek; nån hade bott i Grekland i 13 år, en annan var musiker, nån hade undervisat i orientalisk dans och den sista var naturintresserad. Ännu häftigare var det faktum att alla bodde i lilla Vindeln, då åtminstone jag många gånger lätt har tänkt att folk där är rätt insnöade och enkelspåriga. Oj så fel man kan ha - och oj så skönt att få spräcka fördomar.
En annan tankeställare var en intressant diskussion om skillnaden mellan utbildning och bildning. Även om vi inte kom fram till ett definitivt svar så kunde vi enas om att bildning handlar mer om gedigen kunskap, ett lärande för lärandets skull vars syfte inte är att kunna mätas genom prov och betyg. Det gjorde mig så otroligt glad, för jag insåg att det är precis så jag alltid har velat att det ska vara: man lär sig för kunskapens och intressets skull - inte för betyg på ett papper.
Så kort sagt: det känns som att jag har hamnat helt rätt, och jag tackar Gud för att Han lät mig få den här möjligheten. Det lönar sig alltid att våga vänta.
Mer värt än pengar
Jag är så tacksam för min dag på jobbet i dag. Jag har helt glömt bort att berätta det, men jag har bl.a. fått förmånen att vara extrastöd åt en man på SFI:n, och oj så glad jag är!
Jag kommer ihåg första gången jag såg honom sitta där, längst bak i klassrummet. Aldrig tidigare hade jag sett såna glasögon, och jag visste väl egentligen inte vad jag skulle tro om denne gråhårige man som satt smått hukandes framför en monitor som förstorade upp bokstäverna enormt. Senare skulle jag få förklarat för mig att mannen är grovt synskadad, och behöver monitorn för att överhuvudtaget kunna läsa texterna. Ännu senare skulle jag komma att uppskatta och beundra den här mannen så enormt mycket. Om det är nånting han är så är det inspirerande.
Trots sin nästintill obefintliga syn, så fortsätter han att kämpa på med sin monitor. Förmodligen lägger han ner mer tid på lästräning än alla andra i klassen. Men han gör det inte under bittert knot: nej, han gör det med en positiv envishet. Dessutom är han världens finaste och ursäktar sig t.ex. alltid om han så mycket som råkar harkla sig under läsningen (till skillnad från oss vanliga ohyffsade människor som kan sitta och slemhosta tills man undrar om inte inälvorna kommer ut snart, utan att be om ursäkt).
Det är omöjligt att inte köra hem med ett leende på läpparna efter en lektion med honom. Speciellt efter i dag, när han i slutet av lektionen vänder sig om till mig och säger: "Idag jag förstod den micket bra!"
Vilken seger! Det blev kvittot på att det alltid är värt den lilla extra energi man lägger ner i arbetet. En uppmuntran i ens strävan efter att försöka hitta bra sätt att lära ut på. Längtar till den dagen när jag får se honom klara av nationella, tänk vilken lyckans dag!
Cravings efter fjärran länder
Ändå vet jag att det är här jag ska vara just nu. Vet det säkrare än på länge. Det är bara så svårt att leva här och nu ibland. Är så mycket lättare att bara blunda och vara någon annanstans, i en helt annan vardag långt bort. Jag får passa mig så att jag inte blir en gammal tant som bara lever i det förflutna och drömmer om sina forna äventyr. (Men ni kan vara lugna, det är en bra bit innan jag är där.) Är nog mest en släng av kvällsnostalgi. Är trots allt tacksam för allt Gud gett mig på senaste, och ser fram emot att bli ledd vidare.
Pirr pirr
Har suttit vid skrivbordet nästan hela dagen. I morgon börjar första dagen på nya jobbet, och då kan man ju inte annat än vilja att det ska bli så bra som möjligt. Enda kruxet är att jag aldrig har jobbat med liknande förut... bara ideelt och på väldigt improviserade grunder. Men men, nån gång ska ju vara den första.
Ska bli spännande i alla fall! Ihhhh pirr i magen vill jag lova! Men på ett bra sätt. Hoppashoppas att de gillar det jag tänkt ut, och att det blir så bra som jag vill att det ska bli.
Ni får gärna be en bön, även om jag är rätt trygg i att Gud är med mig hela vägen när han nu har gett mig jobbet. Men ändå. Böner kan man aldrig få för mycket av. Uppmuntrande bibelord är också välkomna (helst via sms då).
Och om ni inte tror på Gud kan ni åtminstone hålla en tumme. Berättar mer i morgon!
TACK GUD
Det har hänt så mycket grejer som jag är tacksam över, men innnan jag går vidare ger jag lite bakgrund så att ni förstår det jag skriver:
Min önskan inför hösten har varit att få mer tid med familjen, kunna varva ner och få mer tid för Gud. Dessvärre är det rätt svårt - nästintill omöjligt - att hinna varva ner och landa när man måste packa om allting och flytta 7 mil var 3:e dag. Därför har jag nu sagt upp mig från båda mina jobb i stan och flyttat till mamma. Sedan har jag mest njutit av vetskapen att jag har all tid i världen att göra allt det som jag hela tiden velat göra här hemma. Den enda lilla detaljen som stört mitt undermedvetna som en irriterande liten fluga har varit frånvaron av jobb. Bo hemma i all ära, men nånting måste man ha att göra om dagarna. Att få ryck varje natt och ligga vaken, hyperaktiv, av all överskottsenergi som man inte gjort av med under dagen känns faktiskt inte så hållbart..
Jag har alltså behövt jobb. NU. Enda problemet är att jag bor i en liten håla, och närmsta samhälle är inte direkt ett räkbord av jobb... (förutom inom äldreomsorgen då.) Efter att ha lämnat cv till några butiker har jag börjat inse det blir svårt att få jobb. Att få något man är lite intresserad av är bara att glömma.
Så i onsdags ringde telefonen: det var från Renforsskolan (högstadieskola) där jag lämnat mitt cv! De undrade om jag kunde hoppa in som vikarie - i bl.a. SPANSKA! Jag har nog aldrig fått en sån energikick så tidigt på morgonen (hade knappt sovit 4 h)! Ända sedan indienresan har jag tyckt att det är kul att få lära ut saker till andra, och att få vicka för en lärare har varit min lilla dröm. Så jag körde de 5 milen till skolan, nyvaken och yr av lycka, och fick hålla i 3 lektioner: SPA, sv, SPA. Att det dessutom var inom ett ämne som jag själv behärskar var ju en riktig bonus.
Som om inte det vore nog fick jag samtal ifrån min gamla högstadielärare (!) i Svenska i går. Jag tänker inte berätta något än, mer än att jag är jättetaggad och tror det kommer bli hur kul som helst! Uppdatering kommer på måndag då jag vet mer.
Allt det här är så fantastiskt, men galet otippat! Gud ger verkligen i överflöd. Bara man vågar vänta (är nog första gången jag verkligen vågat göra det) och lita på honom i stället för att ta enklaste vägen ut. Det är värt det.
Tack Gud.
Min största rädsla
Nej, min största rädsla är att inte hitta* på området, utan irra omkring i evigheter - dömd att för alltid ha sämst lokalsinne... eller hitta rätt, men komma försent och anlända inspringandes som en röd svettig liten gris som alla stirrar på...
(*Läs detta inlägg så förstår ni...)
Adrenalin
Har fått sån lust att göra massa saker! Här är några av dom:
Sen vill jag också lära mig att hålla andan jättelänge för fridykning, klättra, paddla kajak, åka offpist, fara till Norge och vandra, bli stark och orka mycket. Jagvilljagvill
Trafikfarlig ögonkontakt
I jakten på en för mig ofattbar mängd kurslitteratur hamnade jag, av en olycklig slump (läs: mitt dåliga lokalsinne), på vägarbetsområdet till nya E4:an. Efter ett tag stannar bilen framför mig. En vägarbetare med röd flagga agerar trafiksignal. Efter att snabbt ha konstaterat att det kommer att ta ett tag att släppa förbi strömmen av mötande trafik plockar jag fram mobilen: 3 olästa sms. Saker som ska göras sprider sig virusaktigt i min hjärna som redan är överbelastad med att frenetiskt försöka luska ut snabbaste vägen till universitetet från denna labyrint av vägarbete.
Bromsljusen i framförvarande bil släcks. Äntligen! Bilen vrålar som ur en film när jag gasar - och rör sig, en ynklig millimeter, bakåt. I MED ETTAN. Så. Tittar på vägarbetaren med flaggan och undrar om han märkte tigervrålet från min bil? Råkar se in i ögonen och mälter som kvarglömd choklad. Smyger fram ett leende. Får ett strålande leende tillbaka. Han var ju rätt söt. Man kanske skulle köra den här naggade vägen oftare ändå...?
Fortfarande förblindad av flaggkillen tar det ett tag innan jag märker det - vänta, bilen framför kör inte på den fina asfaltsvägen, utan på gruset? ...och det gör också bilen bakom... Blinkers och ett diskret filbyte och situationen är räddad. Hoppas att inte vägarbetarna såg.
Dom borde se över sin personal. Trafikfarligt med såna gobitar på vägen ju.
När lugnet har lagt sig
Har varit ruggigt väder här hela dagen. Bra tycker jag. Gillar när det är ruggigt, speciellt här hemma. Då kan man promenera i regnrusket och för några minuter låtsas att man är i Irland. Grönt, disigt och med kullar i olika blå nyanser som skymtar långt borta bakom dimman. Men framförallt kan man krypa in under en filt utan dåligt samvete. Önska att man orkade göra en kopp kryddig varm choklad. Eller att man orkade pyssla. Eller rita. Eller tusen andra saker. Eller så somnar man. Vaknar upp. Less på att bara orka gå på halvfart. Bestämmer sig för att ta kontroll. Träna, äta bättre, bli pigg, orka mer. Träna med adrenalinpumpande skrikande musik i öronen och undra hur schöen Charlotte Perrelli kan vara så förbenat fit? Skratta över tanken på vad folk skulle säga om de visste att man lånat en träningsbok med just Perrelli...
För bra för att ta slut
Är överväldigad av känslor just nu.
Har precis sett 'Nyckeln till frihet' för första gången.
Så otroligt bra. Handlingen, karaktärerna, allt.
Vill inte att den ska vara slut.
Vet inte vad jag ska göra av alla känslor såhär efteråt. Kan inte släppa den. Känslomänniska som jag är lär jag ligga och tänka på den hela kvällen.
Vissa filmer är för bra för att ta slut.
Ja, jag vet att i princip alla har sett den.
Men till er som är lika sena som jag:
se den!
Hable con ella
Klart jag hade höga förväntningar när jag började se "Hable con ella".
Men alltså... jag såg inte ens klart den?
Ni vet såna där filmer som får bra recensioner och vinner massor med priser, av nån anledning ska dom alltid ha halvt sinnessjuka karaktärer och en så sjukt vriden konstig handling så man bara får... ångest. Bokstavligen alltså. Man liksom skruvar sig i soffan och undrar när filmen ska ta slut, och ber till Gud att man slipper minnas något av den sen. Nån som känner igen sig?
Nä. Såna här gånger är man tacksam till lättsmälta förutsägbara chic flick-filmer.
Mellan allt det andra
Har just kommit tillbaka efter några dagar hemma på landet. Älskar verkligen att komma bort dit. Hittar mig själv på ett helt annat sätt och kan varva ner. Synd bara att det ska krävas 1,5 timmes bussresa enkel väg. Är så less på det eviga packandet att jag vill spy på allt som heter pendla. Men nu är det stan som gäller, åtminstone till fredag.
Hade ännu en körlektion idag, landsvägskörning och motortrafikled. L-Ä-S-K-I-G-T. Ville smått dö när jag skulle köra om en enorm lastbil i 110km/h. Tänk om den skulle vingla till och råka knuffa till den lilla Wolkswagen där jag satt som en storögd rädd liten hare? Vi skulle ju flyga runt som en hjälplös leksaksbil.. jag vet, dumt att tänka så, men det är ju smått oundvikligt när man sitter bakom ratten och känner sig som en liten fjärt i jämförelse med monstret bredvid... Överlevnadsinstinkt eller fjanteri? Måste hur som helst bysta upp mig och sluta tänka 'störst först.'
Efter det hann jag trampa hela vägen till Nydala där jag skulle njuta av solen heeela dagen. Trodde jag. Tills himlen var fylld av grå dassiga moln som fick mig att fly fältet - eller beachen. Lika bra det eftersom jag träffade en snäll ung mamma som erbjöd sig att cykla med mig en bit på vägen, bara sådär. Tur det, annars hade jag fortfarande irrat omkring bland alla ombyggda vägar. Så tack gode gud för vardagshjältar, sånt förgyller verkligen en dag!
Nu blir det mys vid tv:n, har hyrt spanska filmer som jag ska lusa vid. Adios amigos!
