Jag beundrar varken Kenza, Lady Gaga eller Eva Longoria.

Nej, personen som jag beundrar är en handikappad, rullstolsbunden kille.
Jag vet inte hans namn och har aldrig pratat med honom.
Men jag har sett honom EN gång, det var på en musikaluppsättning på Midgård.

Duktiga estetare framför sina nummer och allt sitter som schmäcken.
Sen är det hans tur.
Med permobil och smått förvridna armar rullar han in i scenljuset.
Det blir tyst.
Jag inbillar mig att jag hör viskningar.
Så börjar han: med sluddrig röst drar han sina repliker. Jag håller andan och lyssnar spänt.
Trots att jag inte uppfattar allt slås jag av häpnad och beundran.
Rullstolskillen tappar varken repliker pga nervositet eller tittar ner i marken och skäms.
Ändå sitter han där och upptäder - i permobil - inför fullsatt läktare.

Det mina vänner är strongt. Det är status.