Hundra liter frustration

Är fullkomligt slutkörd i huvudet. Det är två vardagar kvar tills ansökningstiden inför höstens utbildningar går ut, studievägledarna har 30 min telefontid, och ingenting vill samarbeta. Jag har aldrig upplevt att saker jobbat emot mig så mycket som de gör nu. Känns som att försöka springa ett lopp i konstant motvind. Har vänt upp- och ner på snart varenda sten i jakten på en lösning som gör det möjligt för mig att läsa till so-lärare. Precis när jag trodde att allt äntligen fallit på plats fick jag ett besked som kastade omkull allt - igen. Och så har det varit ända sedan jag kom fram till att jag vill bli so-lärare: så fort jag trott att allt fallit på plats dyker ett nytt problem upp utan lösning. Till råga på allt har studievägledaren för lärarprogrammet tagit semester och är tillbaka en dag efter att ansökningstiden gått ut. Hur tänkte de där? Dessutom kom beskedet som kastade omkull allt inte förräns igår. Det gör mig så frustrerad att ingen av de andra studievägledarna jag varit i kontakt med nämnt det.
 
Det här var väl ungefär hundra liter frustration och desperation från mig. Ursäkta det föga upplyftande inlägget. Mitt knä förbjuder mig att fara ut och jogga (bästa terapin) och jag behövde hälla ut allting på ett vettigt sätt innan det rann över. Gode Gud ta hand om det här och låt det lösa sig som allt annat gjort.

1 år & 8 månader

Ungefär så längesedan var det jag bloggade. Känns som jag levt ett helt liv sedan dess, precis som det ska vara antar jag. Tänker inte ens försöka skriva ikapp allt som varit, utan hoppar direkt in i nuet.
 
Just nu teamar jag i Göteborg. En termin har gått, en kvar. Det finns mycket jag skulle kunna säga om det, många guldkorn som jag borde skriva ner. Men ibland orkar man inte göra det man borde, så jag nöjer mig med att spara guldkornen i min riktiga dagbok.
 
Sanningen är att jag känner mig villrådig. Det var nog därför jag ville återuppliva bloggen, för att återse en gammal bekant. Tryggt och bra. Tidigare har varje höst sedan gymnasiet varit ett frågetecken, men ändå spännande. Ett pirrframkallande äventyr med alla dörrar öppna. Den här hösten är inte annorlunda på det planet: många frågetecken. Ändå känns den olik alla tidigare höstar. Jag är annorlunda. Framtiden har slagit mig, och att den inte händer av sig själv. Rätt uppenbart egentligen, men tidigare har jag ändå kunnat lalla på utan att bry mig om framtiden, och det har känts okej. Nu skrämmer det mig. Att måsta välja riktning och börja gå ditåt. Ta medvetna steg och forma det som är mitt liv. Jag vill ha framtiden klar för mig, en riktning att gå mot. Samtidigt skräms jag av tanken på att lämna vägskälet, välja riktning och börja följa en väg. Märklig paradox. Motsägelsefullt. Jag sitter kvar vid vägskälet ett litet tag till. Samlar mod. Jag befinner mig trots allt på vägen och inte i diket. Och jag kommer att våga välja riktning. Det måste bara få ta lite tid. Tur att jag har en Kompass. Vet inte hur begripligt det här inlägget blev, men det rensade ur huvudet för mig.
 
 

Gohelgen

Den här helgen har jag hunnit med ovanligt mycket. Jag har...

...gått runt med feber och förkylning en hel dag utan att känna igen symptomen. (Sånt som händer när man inte varit sjuk på 1,5 år.)
...varit på Någonting större och lyssnat på inspirerande talare, dansat loss till Samuel Ljungblahd (VARFÖR kan det inte vara likadant på krogarna i stället för värsta köttmarknaderna?) och ätit gosaker i stort sett varje kväll.
...kommit över 2 timmar för sent till en träff eftersom jag kört 10 mil åt fel håll. Skills that kills. Förklarar mer senare.
...börjat bära bort grejer från lägenheten för att på nytt flytta tillbaka hem.

Och för en stund sedan slog jag ett slag för våren genom att skifta däck. Nu är det på tiden att våren kommer hit på riktigt!

Självförtroende

Skickade just in en jobbansökan. Blev så glad när jag såg att en bekant stod som kontaktperson i annonsen. Äntligen en chans att skriva mer personligt och framförallt - skriva med glimten i ögat!

Så med gott självförtroende skriver jag ihop det personliga brevet och skickar glatt iväg det.
Ser framför mig hur personen drar i smilbanden när han läser det. Vilken lyckoträff!
Jag läser igenom annonsen igen, bara för att gotta mig i vilket perfekt jobb det vore att ha.

Då upptäcker jag det: kontaktpersonen i annonsen är inte alls den glada personen jag är bekant med! Det är en person på kommunen som jag varit i kontakt en enda gång, och som jag nu alltså har blandat ihop med en bekant till mig... Ingen fullträdd där alltså. Hoppas jag får jobbet ändå!

Tecknet på att det är dags att inreda mer

Häromveckan hände en märklig grej...
Jag har just satt mig tillrätta med kvällens middag, när det ringer på dörren. Jag öppnar, och tittar förvånat på två främmande män som står framför mig. Efter någon sekund frågar den ena: 
- Hej! Eh lägenheten, hyrs den ut?
EH VA? Nog för att jag vet att ägaren letar köpare till lägenheten (jag hyr en bostadsrätt i andrahand), men att folk skulle komma ringandes på dörren var inget jag väntat mig. Till slut återfår jag fattningen tillräckligt för att svara:
- Nä, men det finns en lägenhet i huset intill som nyligen annonserades ut. Var det kanske den ni tänkte på?
- Nej. Alltså vi gick förbi här tidigare idag och då såg vi att det inte fanns några gardiner eller någonting, det såg helt tomt ut - så vi tänkte att den var för uthyrning?
Vid det här laget arbetar min hjärna febrilt för att begripa vad de här männen pratar om. Vadå tomt? Jag har ju hela fönsterbrädan fylld av plotter? Jag tittar förvirrat mot fönsterbrädan för att se att jag har rätt, och då ser jag det: fönsterbrädan ÄR full av småtjoller. Det enda problemet är att inte en enda av dom når högt nog för att synas över fönsterkanten utifrån!
Smått generad förklarar jag att det är jag som bor här - jag har bara inte orkat sätta upp gardiner än...

Har aldrig tänkt på att gardiner skulle vara så viktiga för att folk ska förstå att det bor någon i huset!
Jag tänker då inte att ett hus är obebott bara för att det saknar gardiner?

Beviset

Alla som känner mig vet att jag alltid hävdat att en av mina gojjor kan vinka. Jag vet inte hur många gånger jag tagit fram kameran för att filma när han gör det, men självklart slutar han direkt! Den lilla grisen.
MEN i går lyckades jag äntligen filma honom! So here's the proof:

En annorlunda påsk

I dag har jag haft förmånen att få fira påsk med invandrarna. Kände mig hedrad över att de frågat om jag ville vara med, som enda svensk i sällskapet. Det är fint hur öppna och inkluderande de är. Jag hoppas jag får tillfälle att bjuda tillbaka nån gång. 

Vi började med att äta traditionell Eritreansk mat. Eftersom maten redan var färdig när jag kom försökte jag dra mitt strå till stacken genom att duka i stället. Jag ställer fram tallrikar och glas, men när jag börjar skramla i besticklådan skrattar de och säger att det inte behövs - de äter med händerna. Mitt hjärta tar ett glädjeskutt när jag tänker på mina tidigare uppvisningar i att äta med händerna. Eller inte... Som tur var så slapp jag mödan med att försöka knåda ihop bollar av ris med händerna: maten bestod i stället av olika mustiga köttgrytor, ugnsrostad potatis med morötter och ett stort pannkaksliknande bröd som användes för att äta maten. Gott vill jag lova!

Sedan bjöds det på traditionellt Eritreanskt kaffe, med egenrostade bönor som maldes i en liten handkvarn. När processen var färdig dukades det upp, och framför mig ser jag nu de minsta kaffekopparna jag någonsin skådat!
En av kvinnorna frågar hur många sockerbitar jag vill ha. Jag svarar att jag tar lika många som de tar (de vet ju bäst hur det ska vara) - och ser till min fasa hur de bokstavligen fyller de minimala kopparna med sockerbitar! Det dom drack kan inte ens kallas kaffe; det var mer "socker med ett stänk av kaffe"! Förstår inte vad det är med östlänningar och att missbruka socker i alla drycker? (Tänker t.ex. på Indierna med sitt supersöta chai).

Resten av tiden såg vi på Eritreas motsvarighet till melodifestivalen, vilket var som en resa bakåt till den gamla goda tiden när sången och musiken betydde mer än framförandet. Fick även se filmer från Eritreanska påskfiranden. Fy vad de måste sakna det! Så mycket glädje, dans och sång - till skillnad från vårt svenska påskfirande med lugna luncher, fjädrar och kycklingar(?)
Som alltid kom vi självklart också in på min utländska bakgrund. För dom är det nästintill obegripligt att jag har föräldrar av två nationaliteter, och ändå inte kan något av språken! Och efter att ha fått det påpekat så många gånger börjar jag nästan själv tycka att det är rätt konstigt, men jag tröstar mig med att jag kan lite spanska i alla fall.


Brödet vi hade till maten (tagen med mobilkamera, därav kvalitén)


Mindre kopp får man leta efter...


Minispisen de rostade bönorna på


Uppdukat och klart

Drömmer mig bort




Distraktion från tankarna

Tänk så mycket vädret påverkar ens humör. I dag har solen skinit hela dagen, strålarna har riktigt värmt och jag har fått gå på bar asfalt. Har mest strosat runt och känt mig tacksam över att kunna vara ute och njuta av vädret. Hann också ta en runda på stan med My och äta munch på Piazza. Var så skönt att bara få skratta och prata om oviktiga saker. Jag behöver distraktion från tankarna om framtiden som ständigt maler.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Skulle verkligen behöva den friden. Att det ska vara så svårt?  

Nattlig riddare

I går lyckades jag med något jag aldrig klarat av tidigare: jag hoppade på fel buss två gånger!
Skillnaden var att andra gången jag gjorde det var kl. 23.45 på kvällen, och att det inte fanns någon annan buss att byta till. Så busschauförren passerar sista stoppet, och jag sitter fortfarande nöjt kvar - glatt ovetandes om att jag är på helt fel buss.

"Hallå, var ska du av?" frågar chauffören och väcker mig ur mitt halvsovande. "Vasaplan" svarar jag undrande. Chauffören ser ställd ut. "Den här bussen kör inte till vasaplan, den kom därifrån. Sista stoppet är bussgaraget, och dit ska jag nu. Var bor du? Har du aldrig åkt buss förut?" Jag känner mig riktigt dum, men för att inte verka ännu dummare svarar jag: "Nej, jag bor 7 mil utanför stan." (Sanningen är att jag bodde i stan under 3 år förut, men det behöver ju inte han veta.. Dessutom åkte jag aldrig buss då, så det borde inte räknas.)

Chauffören är förstående, och undrar vart i stan jag bor. Sedan börjar han förklara hur jag ska gå för att ta mig dit från bussgaraget. Vid det här laget verkar han snudd på bekymrad och hinner ändra förklaring några gånger för att förklara en ännu närmare väg, och upprepar flera gånger att "på den vägen finns det ju trottoar som du kan gå på". På något sätt måste han ha förstått att min trötta hjärna inte tog upp ett jota av det hans förklaringar, för strax rynkar han pannan och säger: "Jag kör en annan väg så kommer du ännu närmare vägen hem".

När vi närmar oss avfarten säger han: "Jag har en lastbil bakom mig nu, så..." Här förväntar jag mig att han ska säga "så jag kan tyvärr inte stanna." I stället hör jag hur han säger "...så hoppa av här och spring över där".

Sjukt otippat, men framförallt oslagbart! Den chauffören blev min räddare i nöden.


Stormen före lugnet

...åtminstone hoppas jag det. Längtar verkligen tills allting är färdigt och fixat. 
Om ni undrar så beror den dåliga uppdateringen på att det är mycket turbulens just nu, kan inte gå in på mer detaljer än. Känns som att det aldrig blir färdigt.

Men för att bryta det dystra temat kan jag berätta att jag var på vinterläger i Arjeplog i helgen. Mitt första vinterläger på 4 år, som ledare dessutom. Var så otroligt kul att få åka norrut och spendera några dagar på bräda! Var flera år sedan jag åkte ordentligt sist, så utvecklingen har blivit stillastående. Men i helgen hann jag inte bara ta mig till min gamla nivå, utan märkte faktiskt att jag utvecklades! Blev mycket säkrare i backarna, och vågade till och med hoppa (...eller till en början glida) i små hopp och köra lite skogsåkning. Jag blev rentav sugen på att försöka satsa på en skidresa till nästa säsong, skulle vara så himla kul! Har fått ett sånt sug efter fjäll och vinter. Lite dumt att det kommer nu bara.

Nog pratat om snöiga drömmar. Nu blir det sängen nästa!

Amatörslitets baksidor och guldkant i vardan

Tänkt att saker kan ta så mycket längre tid än väntat! Ska ge vardagsrummet i min nya lägenhet ett ansiktslyft genom att sätta väv och måla, eller det var tanken i alla fall. Men vad som verkade som ett litet ansiktslyft har nu transformerats till en enorm äcklig plastikoperation. Allt har verkligen tjorvat. Har det inte varit saknade verktyg så har det varit försenade ångmaskiner.

Ta i går till exempel: efter att ha slitit med att dra ner tapeter för hand skulle jag äntligen få en ångmaskin att göra jobbet med. Lyckan var total! Jag fyller tanken, sätter in kontakten och väntar ivrigt på att maskinen ska bli varm nog att köra igång med. En minut. Två minuter. *klick* Hela vardagsrummet blir svart. Förvirrad famlar jag ut i hallen och försöker tända lampan. Ingenting händer. En propp har gått. Eftersom jag inte hunnit köpa in lampa till köket är hela lägenheten, (med undantag för sovrummet) kolsvart. Ficklampa har jag heller inte köpt in (men det blir nästa sak på inköpslistan). Tur att jag har lyckan att få ha ett fint pensionärspar som grannar en dörr bort. En dörrknackning senare och hjälpen är på väg. Det visade sig att ångmaskinen drog lite för mycket för den stackars säkringen, så den skulle inte gå att använda alls. Men tack vare mina fina grannar ska jag få låna deras motorvärmaruttag - så problemet löste sig trots allt. Som om inte det vore nog låter min andra granne mig surfa på deras wifi. Tänk så fint.

På det stora hela trivs jag bra trots allt damm och travar med ouppackade väskor. Tittade precis på en bild från Umeå och kom på mig själv med att för en sekund tro att jag är på en helt ny ort långt borta. Känns verkligen som att ett nytt liv har börjat.

Utan flyttlådor

I går kunde jag, efter att ha lyckats flytta alla saker utan en endaste flyttlåda, slutligen flytta in i min alldeles egna lya. Kändes lite pirrigt. Blev ännu pirrigare när jag märkte att det var mörkt och att varken hall- eller kökslampan fungerade. Kul. Som tur var så var jag vuxen nog att inte tro att någon skulle bryta sig in. Inte heller var jag tvungen att dubbelkolla att ytterdörren var låst sisådär två tre gånger. Nej, i stället behöll jag genom att lugnt och sansat packa upp allting lyssnandes till "banana pancakes".

Nu återstår bara att fixa vardagsrummet till helgen, handla mat och frakta dit bäddsoffan så att folk kan stanna över. Tills dess: mysa vid datorn med en papptuss instoppad i min aldrig sinande näsa. Tur vi har glass och chokladbollar i frysen att muntra upp sig med!

And here it comes

I går sa jag ju att jag har en liten bomb att släppa, så här kommer den: jag ska flytta!
Allting blev väldigt hastigt och lustigt. Jag fick erbjudandet i lördags, tackade ja i tisdags, hämtade ut nyckeln i går, och ska börja flytta grejerna och tapetsera i helgen. Blir spännande! De som är sugna på att hjälpa till är välkomna till Vindeln för flytt- och pizzakväll nästa vecka.

Livet med Gud är allt annat än tråkigt

Nä, ibland är det lite för spännande. Hisnande. Nästan så man får nypa sig i armen.
Just nu är jag i ett sånt läge. Då är det bara att bita ihop, hålla Honom hårt i handen och våga ta hoppet.



Tillräckligt för att ta sig till Indien

Kom fram till Gällivare i måndags. Efter över 9 timmars resa med tåg och buss. På den tiden hade jag hunnit till Indien med flyg haha. Om ni tycker att det låter konstigt så ska ni veta att förklaringen är snudd på ännu konstigare: ett godståg framför oss hade kört över en älg - och förstört loket! Så vi blev helt enkelt ståendes bakom det där tåget, mitt ute i ingenstans. Jag var nådigt arg på mig själv över att jag glömt min ljuvliga matsäck hemma i kylskpået. Men ännu argare var jag över det futtiga utbudet i restaurangvagnen, och de vansinnigt höga priserna. Hade lust att fråga varför de hade så dåligt utbud. Men det gjorde jag ju så klart inte.

Hur som helst var jag riktigt tacksam när jag äntligen kom fram till ett soligt Gällivare. Känns skumt att vara med mina klasskompisar här - de som annars brukar hålla till några hundra mil söderut. De hittar bättre här uppe än vad jag gör haha!

Glädjeruset


Jag känner verkligen hur kroppen bara spritter av glädje över tanken på vilken tid jag måste stiga upp i morgon.
Nu ska jag sova. Hoppas ni får en bra morgondag, och att ni njuuter av era sovmorgnar.

Dags för time out

I morgon ska jag fira min födelsedag - igen. Det känns faktiskt lite lyxigt att få fira min födelsedag två gånger. Nånting ska man ju få för att man lever med "två" familjer hehe. Har laddat med passionsfrukts-cheesecake. Självklart blev den inte alls lika jämn och fin som på bilden, men sen var det också första gången jag gjorde cheesecake - så det så. Hoppas den blir god i alla fall!

Som om inte det vore nog med födelsedagsfirande så ska jag dessutom på semester hela nästa vecka! Och inte vart som helst: jag ska till GÄLLIVARE! "Ehh, kallar du det semester...?" kanske ni tänker. Absolut! För när man ska få träffa världens bästa reseteam med världens goaste människor - då är det semester. Sen är jag faktiskt ruggigt taggad på att få åka första åket med brädan för i vinter!

Sirapsstunderna utan fb

För det mesta är jag glad att jag sagt upp mitt fb-konto, men just i kväll känner jag att det hade varit så fruktansvärt mycket lättare att döda tid om jag haft kvar kontot. Man bara loggar in, och poff så har två timmar försvunnit bara sådär. (VICCY! Hitta mobilen eller läs din mail!)

Annat är det nu: nu MÅSTE jag helt enkelt vara mer idérik och hitta på något att göra, såvida jag inte är på humör för att göra just ingenting vettigt.

En annan grej som småretat mig på senaste är alla föreningar, event och liknande som envisas med att BARA finnas på facebook, utan att ens ha vett att ange en mailadress för oss (mig) som vill ta kontakt på annat sätt än via fb.
Visst är det praktiskt med facebook, men så krångligt är det inte att också ange en vanlig e-mail eller nr så man är kontaktbar på annat sätt.

Det här med att ragga

Firade min födelsedag i går med karaokekväll på Lokal. (Fattar verkligen inte varför de inte hade kunnat komma på ett bättre namn? "Lokal" - jamen det var ju väldigt kreativt... lätt att hitta på google också: "krog Lokal umeå"... Glömmer för övrigt bort namnet hela tiden, får för mig att det heter "Stället"!)

Var positivt överraskad av hur bra det var där. Skön stämning, lagom hög volym och många utländska studenter för den som vill träna på andra språk, typ spanska, och grekiska...

Efter ett tag kom vi in det här med att ragga, och dåliga raggningsrepliker. Charm i all ära, men dåliga raggningsrepliker måste ju vara bland det roligaste som finns! Tyvärr tycks det ju bara vara killar som unnar sig att dra till med dåliga repliker, så jag beslöt att bryta trenden och ha lite kul.

Bubblande av skratt drar jag på mig mitt bästa pokerface, håller andan för att inte brista ut i gapskratt och väljer ut en kille som sitter i bordet intill. Jag går fram, knackar honom på axeln och frågar: "Gjorde det ont?" Killen tittar oförstående på mig och frågar "Vadå?". Det kräver all min viljestyrka att hålla mig för skratt, och jag får anstränga mig hårt innan jag till slut lyckas klämma fram: "När du föll ner från himlen". Killen brister ut i ett stort flin, och jag försvinner snabbt därifrån för att sedan brista ut i gapskratt.

Jag begriper inte hur killar klarar av att dra såna repliker utan att vika sig dubbla av skratt?

Dagens:
Tidigare inlägg
RSS 2.0