Kom fram till Gällivare i måndags. Efter över 9 timmars resa med tåg och buss. På den tiden hade jag hunnit till Indien med flyg haha. Om ni tycker att det låter konstigt så ska ni veta att förklaringen är snudd på ännu konstigare: ett godståg framför oss hade kört över en älg - och förstört loket! Så vi blev helt enkelt ståendes bakom det där tåget, mitt ute i ingenstans. Jag var nådigt arg på mig själv över att jag glömt min ljuvliga matsäck hemma i kylskpået. Men ännu argare var jag över det futtiga utbudet i restaurangvagnen, och de vansinnigt höga priserna. Hade lust att fråga varför de hade så dåligt utbud. Men det gjorde jag ju så klart inte.

Hur som helst var jag riktigt tacksam när jag äntligen kom fram till ett soligt Gällivare. Känns skumt att vara med mina klasskompisar här - de som annars brukar hålla till några hundra mil söderut. De hittar bättre här uppe än vad jag gör haha!

Jag känner verkligen hur kroppen bara spritter av glädje över tanken på vilken tid jag måste stiga upp i morgon.
Nu ska jag sova. Hoppas ni får en bra morgondag, och att ni njuuter av era sovmorgnar.

I morgon ska jag fira min födelsedag - igen. Det känns faktiskt lite lyxigt att få fira min födelsedag två gånger. Nånting ska man ju få för att man lever med "två" familjer hehe. Har laddat med passionsfrukts-cheesecake. Självklart blev den inte alls lika jämn och fin som på bilden, men sen var det också första gången jag gjorde cheesecake - så det så. Hoppas den blir god i alla fall!

Som om inte det vore nog med födelsedagsfirande så ska jag dessutom på semester hela nästa vecka! Och inte vart som helst: jag ska till GÄLLIVARE! "Ehh, kallar du det semester...?" kanske ni tänker. Absolut! För när man ska få träffa världens bästa reseteam med världens goaste människor - då är det semester. Sen är jag faktiskt ruggigt taggad på att få åka första åket med brädan för i vinter!

Jag var på en så bra föreläsning i dag! Vanligtvis brukar jag inte vara så mycket för "hållbar utveckling" och liknande prat, dels för att det känts söndertjatat alltsedan gymnasiet, dels för att jag tycker att det oftast stannar på en alltför ytlig nivå.

Men den här föreläsningen var annorlunda. För första gången hörde jag någon som dök mer på djupet i stället för att bara skrapa så lite bekvämt på ytan. Här talades det i första hand inte om miljöpåverkan och sopsortering. Nej, här talades det om förändring på djupet. Ifrågasättande. Vad bygger vi egentligen på, och varför?

Vi talar om tillväxt. Vi ser det överallt: på kommunagendan, bland företagen, i styrelserna. Företagen ska expandera, omsättningar öka, befolkningstillväxter dubblas. Mer, mer, mer. Tillväxt har blivit ett sådant självklart mål att sträva efter att ifrågasättande bemöts med höjda ögonbryn och skepsis. Ändå är det just detta vi måste våga syna: tillväxt till vad, och för vem? Tillväxt kan förvisso generera mycket gott, men när man blint är redo att ta till vilka medel som helst - enbart för tillväxtens skull - då bör man växla ner och ta sig en funderare.

Är målet med tillväxten samhällets bästa? För vem är samhället egentligen? Är det vi som är till för samhället, eller samhället som är till för oss? Är det inte vi som är samhället, eller är vi bara arbetskraft till en gigantisk självgående apparat?

Svaren på dessa frågor är kanske inte självklara, men oerhört viktiga att ställa. Det är inte förräns vi vet vad det är vi strävar efter som vi kommer att veta hur vi ska hantera de problem och vägval som dyker upp på vägen dit. För faktum kvarstår: ingenting som bygger på ständig tillväxt kommer att hålla i all evighet. Förr eller senare når det ett tak. Frågan är bara hur länge vi envisas med att hålla fast vid vår sjunkande skuta i stället för att släppa taget och bygga en ny som håller att stå på.

Så har ännu ett år gått, och jag kan nu stoltsera med 21 levnadsår.

Märkligt nog kunde jag riktigt känna hur jag åldrats när jag vaknade i morse. Lederna var stelare, ögonlocken tyngre, och jag kunde till och med notera några nya rynkor vid ögonen. Men framförallt kände jag mig visare, fylld av livserfarenhet.

Okej, nu överdrev jag kanske en aning... eller hittade på allt (förutom att lederna var stela, men det hade sin naturliga förklaring efter gårdagens boxercise). Men vad är det egentligen folk förväntar sig att man ska svara på frågan "Hur känns det"? Det är ju faktiskt en väldigt märklig fråga att ställa.

Hur som helst så fanns det en sak som skilde den här födelsedagen från alla mina tidigare dagar. Jag har inte kunnat bestämma mig för om det är positivt eller negativt än.
Det här var första gången som jag inte kom på något att önska mig i present. Verkligen ingenting, noll. Jag fick frågan, och allt stod bara stilla. Vad behöver jag? Vad vill jag ha? Jag har ju redan allt, egentligen?
Nu får ni inte tro att jag är rik, för det är jag verkligen inte. Inte enligt västerlänska mått. Sedan kan man alltid jämföra med andra länder, och då är jag ju rik.

Oavsett vad man jämför med så känner jag mig rik. Inte på saker i första hand, men på livet.
Jag har fått leva 21 år, och fått uppleva både glädje och sorg. Jag har fått vara frisk och ha en fungerande kropp. Jag har en familj som jag älskar och vänner som finns där för mig. Jag har fått resa till andra länder och smakat på andra kulturer. Jag har ett hem där jag trivs och saker jag tycker om att göra. Jag har en trygghet som burit mig genom hela livet, och en kärlek som kommer att fortsätta flöda över oavsett omständigheter.

Ja, jag är nog rik trots allt. På mitt sätt.

För det mesta är jag glad att jag sagt upp mitt fb-konto, men just i kväll känner jag att det hade varit så fruktansvärt mycket lättare att döda tid om jag haft kvar kontot. Man bara loggar in, och poff så har två timmar försvunnit bara sådär. (VICCY! Hitta mobilen eller läs din mail!)

Annat är det nu: nu MÅSTE jag helt enkelt vara mer idérik och hitta på något att göra, såvida jag inte är på humör för att göra just ingenting vettigt.

En annan grej som småretat mig på senaste är alla föreningar, event och liknande som envisas med att BARA finnas på facebook, utan att ens ha vett att ange en mailadress för oss (mig) som vill ta kontakt på annat sätt än via fb.
Visst är det praktiskt med facebook, men så krångligt är det inte att också ange en vanlig e-mail eller nr så man är kontaktbar på annat sätt.

Firade min födelsedag i går med karaokekväll på Lokal. (Fattar verkligen inte varför de inte hade kunnat komma på ett bättre namn? "Lokal" - jamen det var ju väldigt kreativt... lätt att hitta på google också: "krog Lokal umeå"... Glömmer för övrigt bort namnet hela tiden, får för mig att det heter "Stället"!)

Var positivt överraskad av hur bra det var där. Skön stämning, lagom hög volym och många utländska studenter för den som vill träna på andra språk, typ spanska, och grekiska...

Efter ett tag kom vi in det här med att ragga, och dåliga raggningsrepliker. Charm i all ära, men dåliga raggningsrepliker måste ju vara bland det roligaste som finns! Tyvärr tycks det ju bara vara killar som unnar sig att dra till med dåliga repliker, så jag beslöt att bryta trenden och ha lite kul.

Bubblande av skratt drar jag på mig mitt bästa pokerface, håller andan för att inte brista ut i gapskratt och väljer ut en kille som sitter i bordet intill. Jag går fram, knackar honom på axeln och frågar: "Gjorde det ont?" Killen tittar oförstående på mig och frågar "Vadå?". Det kräver all min viljestyrka att hålla mig för skratt, och jag får anstränga mig hårt innan jag till slut lyckas klämma fram: "När du föll ner från himlen". Killen brister ut i ett stort flin, och jag försvinner snabbt därifrån för att sedan brista ut i gapskratt.

Jag begriper inte hur killar klarar av att dra såna repliker utan att vika sig dubbla av skratt?

Dagens:

En grej som jag verkligen känt extra tacksamhet över på senaste är att folk här ute är så hjälpsamma.
Eftersom utbudet av fritidsaktiviteter för ungdomar här är riktigt knapert jobbar jag med att dra igång olika aktiviteter. Mycket handlar om att ta kontakt med rätt person, hitta billiga lokaler och försöka hålla nere kostnaderna för att så många som möjligt ska ha råd att faktiskt delta i aktiviteterna. Här har folks välvilliga attityd betytt otroligt mycket. Jag har hittills inte stött på en enda person som inte varit positiv, för att inte tala om hjälpsam. Det är verkligen något som känns både skönt och sporrande. En annan fördel är att det är betydligt lättare att ta kontakt med personer, sprida information och "synas" här än på större ställen som t.ex. Umeå.
Tror inte jag hade orkat jobba i trög motvind, framförallt inte när allting är helt från scratch.
Då är det bättre att jobba i en liten håla med storhjärtade människor.   

...och varför alla andra också borde göra det

Kom hem kl 00.00 och upptäckte att jag glömt mobilen i stan.
Min första impuls var att sticka ner handen i fickan för att ta fram mobilen och ringa personen jag glömt den hos. Gick inte så där jättebra när jag inte hade nåt att ringa från haha.

Helt sjukt hur hjälplös man känner sig utan telefon, fast lite skönt samtidigt. Får se hur jag klarar mig tills i morgon. 

Bild: http://tonhyakaeblog.com/weddings/love-is-beautiful/ 

Otroligt, men jag har börjat drömma om något som skulle fått mig själv att skratta rätt ut för bara ett år sen: jag vill testa jobba på gård. Bara tanken på att få jobba praktiskt, svettas och vara ute mycket sänder ilningar av lycka i kroppen. Knappt så jag kan sitta still! 
 

Vet att bilden inte är bästa exemplet på vad lantarbete innebär, men jag gillar den ändå!