I dag har jag haft förmånen att få fira påsk med invandrarna. Kände mig hedrad över att de frågat om jag ville vara med, som enda svensk i sällskapet. Det är fint hur öppna och inkluderande de är. Jag hoppas jag får tillfälle att bjuda tillbaka nån gång. 

Vi började med att äta traditionell Eritreansk mat. Eftersom maten redan var färdig när jag kom försökte jag dra mitt strå till stacken genom att duka i stället. Jag ställer fram tallrikar och glas, men när jag börjar skramla i besticklådan skrattar de och säger att det inte behövs - de äter med händerna. Mitt hjärta tar ett glädjeskutt när jag tänker på mina tidigare uppvisningar i att äta med händerna. Eller inte... Som tur var så slapp jag mödan med att försöka knåda ihop bollar av ris med händerna: maten bestod i stället av olika mustiga köttgrytor, ugnsrostad potatis med morötter och ett stort pannkaksliknande bröd som användes för att äta maten. Gott vill jag lova!

Sedan bjöds det på traditionellt Eritreanskt kaffe, med egenrostade bönor som maldes i en liten handkvarn. När processen var färdig dukades det upp, och framför mig ser jag nu de minsta kaffekopparna jag någonsin skådat!
En av kvinnorna frågar hur många sockerbitar jag vill ha. Jag svarar att jag tar lika många som de tar (de vet ju bäst hur det ska vara) - och ser till min fasa hur de bokstavligen fyller de minimala kopparna med sockerbitar! Det dom drack kan inte ens kallas kaffe; det var mer "socker med ett stänk av kaffe"! Förstår inte vad det är med östlänningar och att missbruka socker i alla drycker? (Tänker t.ex. på Indierna med sitt supersöta chai).

Resten av tiden såg vi på Eritreas motsvarighet till melodifestivalen, vilket var som en resa bakåt till den gamla goda tiden när sången och musiken betydde mer än framförandet. Fick även se filmer från Eritreanska påskfiranden. Fy vad de måste sakna det! Så mycket glädje, dans och sång - till skillnad från vårt svenska påskfirande med lugna luncher, fjädrar och kycklingar(?)
Som alltid kom vi självklart också in på min utländska bakgrund. För dom är det nästintill obegripligt att jag har föräldrar av två nationaliteter, och ändå inte kan något av språken! Och efter att ha fått det påpekat så många gånger börjar jag nästan själv tycka att det är rätt konstigt, men jag tröstar mig med att jag kan lite spanska i alla fall.


Brödet vi hade till maten (tagen med mobilkamera, därav kvalitén)


Mindre kopp får man leta efter...


Minispisen de rostade bönorna på


Uppdukat och klart