I går lyckades jag med något jag aldrig klarat av tidigare: jag hoppade på fel buss två gånger!
Skillnaden var att andra gången jag gjorde det var kl. 23.45 på kvällen, och att det inte fanns någon annan buss att byta till. Så busschauförren passerar sista stoppet, och jag sitter fortfarande nöjt kvar - glatt ovetandes om att jag är på helt fel buss.

"Hallå, var ska du av?" frågar chauffören och väcker mig ur mitt halvsovande. "Vasaplan" svarar jag undrande. Chauffören ser ställd ut. "Den här bussen kör inte till vasaplan, den kom därifrån. Sista stoppet är bussgaraget, och dit ska jag nu. Var bor du? Har du aldrig åkt buss förut?" Jag känner mig riktigt dum, men för att inte verka ännu dummare svarar jag: "Nej, jag bor 7 mil utanför stan." (Sanningen är att jag bodde i stan under 3 år förut, men det behöver ju inte han veta.. Dessutom åkte jag aldrig buss då, så det borde inte räknas.)

Chauffören är förstående, och undrar vart i stan jag bor. Sedan börjar han förklara hur jag ska gå för att ta mig dit från bussgaraget. Vid det här laget verkar han snudd på bekymrad och hinner ändra förklaring några gånger för att förklara en ännu närmare väg, och upprepar flera gånger att "på den vägen finns det ju trottoar som du kan gå på". På något sätt måste han ha förstått att min trötta hjärna inte tog upp ett jota av det hans förklaringar, för strax rynkar han pannan och säger: "Jag kör en annan väg så kommer du ännu närmare vägen hem".

När vi närmar oss avfarten säger han: "Jag har en lastbil bakom mig nu, så..." Här förväntar jag mig att han ska säga "så jag kan tyvärr inte stanna." I stället hör jag hur han säger "...så hoppa av här och spring över där".

Sjukt otippat, men framförallt oslagbart! Den chauffören blev min räddare i nöden.