Här kommer ännu ett inlägg!

I tisdags anlände vi äntligen till basen där vi ska arbeta. Basen ligger uppe i bergen på 2000 m höjd, och från bakgården har vi utsikt över ”dalen” med hela nedre Dharamsala. När det är dimmigt förvandlas hela landskapet, och man ser bara konturerna av bergen skymta mellan dimridåerna som skiftar i alla möjliga nyanser. Det går inte ens att ta in hur otroligt vackert det är när man står där. Och eftersom ord inte ger en rättvis bild av det, så lovar jag lägga upp en bild i nästa inlägg.

I veckan har vi besökt några familjer. Människorna är otroligt varma och gästvänliga, och självklart bjuder de på chai och chapati (som har blivit en ny favorit, abstinensframkallande och farligt omättande). Eftersom vi inte kan hindi (vi har varit dåliga på att plugga in våra fraser – men det ska det bli ändring på!) blir det mycket teckenspråk och tolkning. Men det kommer. Jag ser fram emot att få lära känna människorna mer, höra deras historier, hjälpa dem med vardagssysslor och se hur de lever.

I dag besökte vi the camp (slummen i nedre Dharamsala). De första som mötte oss var barnen, som genast ville kramas, sitta i knä och leka. Det är fascinerande att lekar alltid lyckas bryta barriärer. Men glädjen förbyttes snabbt, när vi gick vidare skulle vi snabbt påminnas om den brutala verkligheten vi befann oss i. Ett följe kom gåendes. Längst fram gick en man, bärandes på en vit svepning. En förkrossad kvinna grät högt och hjärtskärande. I svepningen låg en10-årig pojke. Kvinnan som grät var den avlidne pojkens mamma. Resten av dagen kandes tung.

Men trots den sorg vi motte, så var glädjen som barnen visat - trots den situation de lever i - starkare. Det är den jag kommer att minas. Den var beundransvärd. Vi kan bli fråntagna allt vi har, men valet att se och ta tillvara på de små stunderna av glädje kan ingen någonsin ta ifrån oss. Och där hade de en rikedom som vi många gånger saknar.