Fick i uppgift att skriva om en intressant dag på spanska. Eftersom mina dagar i Sverige inte kändes jättespännande att skriva om valde jag att berätta om en dag i Indien. Ingen lysande idé inser jag i efterhand. Blev mest tung i hjärtat och började längta tillbaka. Plågade mig själv med att läsa gamla inlägg, titta på bilder (de få jag har) och slänga iväg ett mail för att höra hur de har det där borta. Undrar hur det är med barnen, med familjerna, med mamman i campet, och med alla varma människor vi fick möta? Kan inte att sluta när jag väl satt igång. Läser finfina Sarahs blogg och drömmer mig bort. Undrar för några sekunder vad jag gör här?

Ändå vet jag att det är här jag ska vara just nu. Vet det säkrare än på länge. Det är bara så svårt att leva här och nu ibland. Är så mycket lättare att bara blunda och vara någon annanstans, i en helt annan vardag långt bort. Jag får passa mig så att jag inte blir en gammal tant som bara lever i det förflutna och drömmer om sina forna äventyr. (Men ni kan vara lugna, det är en bra bit innan jag är där.) Är nog mest en släng av kvällsnostalgi. Är trots allt tacksam för allt Gud gett mig på senaste, och ser fram emot att bli ledd vidare.