Lokalsinne är något jag alltid vetat att jag saknar. Simultanförmåga är inte heller min grej märkte jag idag. Särskilt inte när det kommer in distraherande objekt i bilden...

I jakten på en för mig ofattbar mängd kurslitteratur hamnade jag, av en olycklig slump (läs: mitt dåliga lokalsinne), på vägarbetsområdet till nya E4:an. Efter ett tag stannar bilen framför mig. En vägarbetare med röd flagga agerar trafiksignal. Efter att snabbt ha konstaterat att det kommer att ta ett tag att släppa förbi strömmen av mötande trafik plockar jag fram mobilen: 3 olästa sms. Saker som ska göras sprider sig virusaktigt i min hjärna som redan är överbelastad med att frenetiskt försöka luska ut snabbaste vägen till universitetet från denna labyrint av vägarbete.

Bromsljusen i framförvarande bil släcks. Äntligen! Bilen vrålar som ur en film när jag gasar - och rör sig, en ynklig  millimeter, bakåt. I MED ETTAN. Så. Tittar på vägarbetaren med flaggan och undrar om han märkte tigervrålet från min bil? Råkar se in i ögonen och mälter som kvarglömd choklad. Smyger fram ett leende. Får ett strålande leende tillbaka. Han var ju rätt söt. Man kanske skulle köra den här naggade vägen oftare ändå...?

Fortfarande förblindad av flaggkillen tar det ett tag innan jag märker det - vänta, bilen framför kör inte på den fina asfaltsvägen, utan på gruset? ...och det gör också bilen bakom... Blinkers och ett diskret filbyte och situationen är räddad. Hoppas att inte vägarbetarna såg.
Dom borde se över sin personal. Trafikfarligt med såna gobitar på vägen ju.