Var på väg hem från stan i helgen när en man stoppade mig: "Excuse me?"
Stannar upp, han undrar väl över vägen eller nåt tänker jag. Sekunden efter inser jag hur fel jag tänkte.
Ser hur han granskar mig från topp till tå, som om han klädde av mig naken med blicken.
"Can we walk together?"
Förvirrad fortsätter jag se hur han iaktar mig, eller snarare mig kropp. Var han seriös?
Samtalet fortsätter sakta, har svårt att förstå hans knaggliga engelska. Tillslut förstår jag att han verkligen är seriös. Han vill följa med mig, och att vi ska stämma träff. "You are so beautiful".
Mina instinkter säger åt mig att bara cykla därifrån, men artig (mesig?) som jag är ljuger jag ihop att jag har pojkvän. Då fortsätter mannen med att säga att det inte spelar någon roll, "förr eller senare måste man vara otrogen". VAD I... Jag förklarar bestämt att jag aldrig skulle vara otrogen, avbryts av att han fortsätter försöka övertala mig att vara otrogen med honom (!?)
Tillslut håller jag på att tappa humöret, då säger han "okey okey - let's just be friends, okey?"
Arg som ett åskmoln säger jag hej då och cyklar jag därifrån.

Vad är det för fel på folk?
Kan folk sluta se varandra som vandrande köttstycken att ha sex med?
Jag är inget vandrande köttstycke!