Paradoxalt men omöjligt att leva utan

Gud är verkligen märklig.
Man tror att man börjar greppa honom, tills allting kastas omkull och man börjar om, igen.

Ju mer jag försöker förstå Honom, desto längre bort glider Han ifrån min fattningsförmåga.
Frustrationen börjar krypa i mig, inta mig bit för bit, och snart känner jag hur hela jag bara vill skrika.
Jag gör annat för att distrahera mig själv. Försöker lura bort tankarna.

Dagen passerar, den gnagande känslan sitter fortfarande kvar. Jag orkar inte mer och kapitulerar för känslorna. Skriker i mitt inre. Skriker ut ilskan, frustrationen, tomheten, saknaden, längtan.

Frågorna snurrar runt i mitt huvud, tröttar ut mig.
Jag borde ju förstå det här, det är ju det jag säger att jag tror på? Det jag vill leva för, det jag vill bygga mitt liv på...? Ju mer jag vrider och vänder på det, desto mer inser jag att jag aldrig kommer att förstå. Det är för stort, och det går inte att bevisa. Jag har mina egna bevis och erfarenheter, men sånt går alltid att bortförklara.
I slutändan hänger det på mig. Väljer jag att tro och lita på Honom, eller väljer jag att vända allting ryggen och gå min väg? Och det är då, när jag ställer allting på sin spets, som jag inser sanningen: jag kan inte leva utan Gud. Oavsett hur mycket tvivel jag än brottas med ibland så skulle det inte gå. Utan Honom vore jag ingenting. Utan hans kärlek vore allting meningslöst. Han är den enda värd att leva för.



  • bloglovin
  • bloglovin
  • Kommentarer
    Postat av: kristina

    känner igen mig så mycket.

    åh. vad du skriver fint! du uttycker dig otroligt vackert!!

    2011-01-19 @ 23:50:03
    URL: http://melodyofyou.blogg.se/

    Kommentera inlägget här:

    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback
    RSS 2.0