Fick ett skumt telefonsamtal som fick mig att börja fundera kring det här med förhållanden.
Kalla mig enkelspårig, men när jag hör ordet 'förhållande' tänker jag att man håller sig till en person.
Man ger av sig själv och tar emot av den andra. Därför har jag otroligt svårt att förstå det här med öppet förhållande.
För om man ska klara av att ha ett öppet förhållande kan man ju inte tycka om sin partner för mycket - då vill man ju ha personen för sig själv. Sen undrar jag också hur äkta känslorna är om man inte ens bryr sig om ifall ens partner är med andra? Jag menar, vad är det för engagemang? Har man gett något alls av sig själv då?

Visst har jag kunnat tänka tanken nån gång att det vore enkelt och bra med öppet förhållande. Men sen tänker jag efter och inser... Jag vill ha min pojkvän för mig själv. Så egoistisk är jag.