I sommar ska jag på två bröllop - mina två första dessutom. När jag berättar det här för någon dröjer det inte länge innan personen undrar: Jaha, vilka är det som ska gifta sig då? varpå jag svarar: "några vänner till mig."
När det går upp för personen att det rör sig om två par som är jämnåriga med mig (d.v.s. kring 20) är reaktionen ofta densamma. Först förvåning. Sedan tystnad. Sist försiktig skeptiscism, alternativt oro.

Ska de verkligen gifta sig så tidigt? De har ju inte hunnit njuta av ungdomsåren. I den åldern har man ju inte ens hunnit formas till den man är. Och förresten, hur länge har de varit tillsammans?

Till en början kunde jag nästan känna mig skyldig att försvara mina vänner, men när jag tänkt närmare på saken har jag insett att det inte finns något att försvara.

Att gifta sig ungt betyder inte att man går miste om ungdomsåren - tvärtom betyder det ju egentligen att man förgyller dem. Man har någon att dela upplevelserna med och att se tillbaka på dem med. Om båda är trygga och litar på varandra behöver man ju för övrigt inte umgås tillsammans 24/7. Det går fortfarande att göra saker ensam eller med sina vänner. Visst, man kan inte strula runt fritt och obekymrat - men ärligt talat är jag övertygad om att möjligheten att få dela tid och upplevelser med personen man älskar ger så ofantligt mycket mer.

Sedan har vi detta med att man som ung inte är färdigutvecklad. Man känner inte sig själv. Är inte mogen.
Det är sant, upp till en viss ålder (som självklart är individuell). Samtidigt tror jag att vi glömmer något väldigt viktigt: som ungt par får man möjlighet till något som är betydligt svårare när man blivit äldre - möjligheten att utvecklas och mogna tillsammans. Till skillnad från när man blivit äldre och hunnit formas av både det ena och det andra, så har man som ung fortfarande vissa mjuka kanter. Man har inte lika många år på nacken, inte lika många bestämda uppfattningar om saker och ting. Kanterna är fortfarande mjuka och skär sig inte lika mycket när man gnider dem mot andra kanter. 

Sen har vi den ständigt spökande frågan Hur länge har ni varit tillsammans?
I en tid när par skiljer sig efter att ha varit tillsammans i mer än halva livet tycker jag att det är rätt uppenbart att tiden tillsammans inte är det som är avgörande. Det som är avgörande är viljan och inställningen.
Det finns par som är tillsammans i över 20 år innan de gifter sig. De skaffar barn, flyttar ihop, köper hus - för att slutligen gifta sig på ålderns höst när de inser att de är för gamla för att byta upp sig. Nä, skämt åsido så tror jag ändå att mycket sitter i att vi idag är så vana vid att ständigt kunna byta upp oss. Vi väntar med att tacka ja till ett event för att se om det eventuellt dyker upp något roligare. Vi drar ut på att acceptera ett jobberbjudande för att se om något bättre dyker upp. Samma sak tycker jag man ser i förhållanden. Vi är med någon, tills vi hittar någon bättre. Om man har den inställningen spelar det ingen roll om man gifter sig efter en vecka eller efter ett decennium - förhållandet är ändå bara aktuellt så länge inget bättre dyker upp.

Slutligen så är jag övertygad om att alla förhållanden når en punkt där tiden inte spelar någon avgörande roll. När nyförälskelsen väl släppt, man har hunnit gå igenom saker tillsammans och känner varandras fantastiska (och mindre fantastiska) sidor - då återstår bara en avgörande fråga: är jag villig att satsa på detta förhållande, inte bara nu utan för resten av livet, och älska personen i nöd och lust? Oavsett tid så är det på denna fråga hela äktenskapet står eller faller, vare sig paret är 20 eller 65.