Har hamnat i en väldigt märklig situation. Men för att ni ska förstå måste jag dra hela historien från början:

Efter att jag fått jobb i våras började jakten på lägenhet i lilla Vindeln, något som är en bristvara.
Jag hade tur och fick napp snabbt. Planen var att jag och en vän skulle dela en lägenhet som vi blivit erbjudna. Dock tackade jag nej eftersom uppsägningstiden var väl lång när man bara har säkert jobb 3 månader framöver, plus att min roomie eventuellt skulle söka jobb på annat håll. Lägenheten åkte ut på annonsering. "Det var den lägenheten" tänkte jag.

Några veckor senare får jag samtal: jag får ta lägenheten och slipper ha uppsägningstid. Jag tackar självklart ja. Vardagsrummet behöver dock fixas, så jag och min kära mor börjar efter överenskommelse med ägaren sätta väv och måla. Strax därpå får jag erbjudande om att köpa lägenheten - vilket kommer som en blixt från klar himmel för mig.

Innan jag hunnit bestämma mig kommer emellertid en liten bomb: det visar sig att ägaren av olika anledningar inte har rätt att hyra ut lägenheten i andrahand. Dock har ägaren hittat två nödlösningar: ett kryphål i lagen, eller att ta det  vidare till hyresnämnden och hoppas på ett ja.
En tid senare meddelar ägaren att bostadsrättsföreningen är villig att köpa lägenheten om inte jag gör det. Jag skulle få fortsätta hyra, fast av dom. Problemet löst. Efter mycket funderingar fram och tillbaka tackar jag nej till köpet, och erbjudandet går vidare till föreningen. Jag fortsätter fixandet i vardagsrummet och blir äntligen färdig.

Så i dag kommer plötsligt den största och sista bomben: bostadsrättsföreningen köper inte lägenheten. Lägenheten ska därför annonseras ut, och jag bor bara kvar tills en köpare har hittats. Och där står jag alltså nu. 'Villrådig' är nog ordet som beskriver mig bäst just nu. Jag antar att jag hade varit rätt rädd, orolig 
och frustrerad just nu om det inte vore för Gud. Såna här gånger är jag ruggigt tacksam över att kunna lita på att Han har koll, även om jag själv inte ser hur just nu.