Att det är tabu att tatuera in namnet på sitt livs kärlek är inget nytt. När folk ser en kille med en tjejs namn skakar de skeptiskt på huvudet. Naivt. Korkat.

När ett par väljer att gifta sig och inför en hel kyrka lova varandra evig trohet tills döden skiljer dom åt är det däremot ingen som skakar skeptiskt på huvudet eller ens höjer ett ögonbryn. Det är väl ändå konstigt när man tänker på det. Har äktenskapslöften mindre kraft i sig än intatuerade ord?  Ses löftena bara som ett fint mål att sträva mot som kan tas tillbaka - till skillnad från en tatuering som sitter synligt kvar på kroppen och bara kan tas bort med avancerad teknik. 

 

I min värld är ärren efter svikna äktenskapsöften svårare att läka än ärren efter en borttagen tatuering. Bara en tanke. 

Det finns mycket som fascinerar mig. En sådan sak är människor som ger mer än de får. Jag tycker det är så vackert varje gång jag får träffa en sån person. Personer som inte är de som syns mest eller får mest uppskattning, men som trots det själva visar så otroligt mycket kärlek och uppskattning till människorna runt omkring sig. Som får en droppe kärlek, men öser ett regn av kärlek i gengäld. Varifrån de får kärleken som de tycks uppbåda ur tomma intet förblir ett mysterium för mig, men jag tänker att det måste vara från Han som är själva kärlekens källa. Hur som helst är det vackert. 

Är fullkomligt slutkörd i huvudet. Det är två vardagar kvar tills ansökningstiden inför höstens utbildningar går ut, studievägledarna har 30 min telefontid, och ingenting vill samarbeta. Jag har aldrig upplevt att saker jobbat emot mig så mycket som de gör nu. Känns som att försöka springa ett lopp i konstant motvind. Har vänt upp- och ner på snart varenda sten i jakten på en lösning som gör det möjligt för mig att läsa till so-lärare. Precis när jag trodde att allt äntligen fallit på plats fick jag ett besked som kastade omkull allt - igen. Och så har det varit ända sedan jag kom fram till att jag vill bli so-lärare: så fort jag trott att allt fallit på plats dyker ett nytt problem upp utan lösning. Till råga på allt har studievägledaren för lärarprogrammet tagit semester och är tillbaka en dag efter att ansökningstiden gått ut. Hur tänkte de där? Dessutom kom beskedet som kastade omkull allt inte förräns igår. Det gör mig så frustrerad att ingen av de andra studievägledarna jag varit i kontakt med nämnt det.

 

Det här var väl ungefär hundra liter frustration och desperation från mig. Ursäkta det föga upplyftande inlägget. Mitt knä förbjuder mig att fara ut och jogga (bästa terapin) och jag behövde hälla ut allting på ett vettigt sätt innan det rann över. Gode Gud ta hand om det här och låt det lösa sig som allt annat gjort.

 

Komplimanger och uppmuntrande ord kan ha många skepnader. Gemensamt är att de alla bär omtanke bakom sig. Att få en komplimang är som att få en omsorgsfullt inslagen present lagd i dina händer. Jag har alltid fått lära mig att säga tack för presenter. Att ta emot komplimanger däremot har inte varit lika lätt.

 

Det jag aldrig riktigt insett är det mod som krävs av personen som ger komplimangen: ju större och personligare komplimang, desto mer mod. När personen överlämnat de varma orden i mottagarens händer kan den bara hoppas att de tas emot som den gåva de är. Att sedan få se mottagaren uppriktigt ta emot orden och ta dom till sig blir i sin tur glädjen som får personen att även i framtiden våga fortsätta ösa varma ord direkt från hjärtat.

 

Att ta emot en omsorgsfull komplimang blir därför den största gåvan du kan ge tillbaka. 

 

Igår medverkade en barnkör i gudstjänsten. När talaren frågade vem barnen trodde att den häftiga superstjärnan i sången de precis sjungit var svarar  ett av barnen blixtsnabbt "MILEY CYRUS"! 

Lustigt. Man grips inte av rädsla förräns man står inför en möjlighet. Ju större möjlighet, desto större rädsla. Det som övervinner rädslan är hoppet. Hoppet och kärleken måste vara människans starkaste vapen. 

 

 

Allt bär den, allt tror den,

 

 

Såg just ett filmklipp av Andy Stanley om vår syn på dejting och att hitta "den rätte".

Han satte fingret på flera viktiga saker, och man fick sig många tankeställare.

 

Exempelvis har jag varit inställd på att jag ska hitta någon som är bra för mig. Det låter kanske inte så konstigt tycker ni - det är ju så de flesta tänker. Men om ni läser det en gång till lägger ni förhoppningsvis märke till en detalj. Jag ska hitta någon som är bra för mig. Allt fokus ligger på JAG och MIG. Det är inget fel att tänka så, det vore ju oklokt att leta efter någon som vore dålig för en - men frågan är om vi inte också borde ställa oss själva frågan "Är jag personen som den jag letar efter skulle leta efter?" Om jag vill att personen ska värdesätta relationer, vara varmhjärtad och stå fast vid sina värderingar, så kan jag inte själv nedvärdera relationer, bete mig som en taggig igelkott och släppa efter på mina värderingar - och ändå förvänta mig att den andra personen ska vilja vara med mig.

Därför borde vi kanske byta vårt fokus från att leta efter den där speciella personen, till att själva bli någon som den speciella personen skulle leta efter - eller som Andy uttryckte det: "Finding the right person vs becoming the right person".

 

Jag vet inte om det bara är jag, men jag har kommit på mig själv med att tänka ungefär så här: "Visst kan jag vara otålig mot mina syskon och föräldrar ibland, men när jag träffar personen jag vill dela livet med kommer tålamod inte att vara ett problem längre." Problemet är bara att personen jag vill dela livet med kanske tänker exakt samma sak! Resultatet? Två personer som går in i en relation med illlusionen "nu när jag har träffat den här underbara personen kommer mina egna problem att försvinna". Väldigt skevt med andra ord. Om vi i stället ser varje relation - oavsett om det är till våra föräldrar, syskon, vänner eller klasskompisar - som en chans att träna oss i kärlek, slipper vi onödiga sår bara för att vi dragit med oss våra problem in i relationen i tron att kärleken automatiskt skulle sudda ut dom. Ha som mål att lasta av så mycket som möjligt innan du går in i en relation, i stället för att lasta av allt i relationen.

Om ni har 27 minuter över tycker jag absolut att ni ska se klippet HÄR.

 

 

Ungefär så längesedan var det jag bloggade. Känns som jag levt ett helt liv sedan dess, precis som det ska vara antar jag. Tänker inte ens försöka skriva ikapp allt som varit, utan hoppar direkt in i nuet.

 

Just nu teamar jag i Göteborg. En termin har gått, en kvar. Det finns mycket jag skulle kunna säga om det, många guldkorn som jag borde skriva ner. Men ibland orkar man inte göra det man borde, så jag nöjer mig med att spara guldkornen i min riktiga dagbok.

 

Sanningen är att jag känner mig villrådig. Det var nog därför jag ville återuppliva bloggen, för att återse en gammal bekant. Tryggt och bra. Tidigare har varje höst sedan gymnasiet varit ett frågetecken, men ändå spännande. Ett pirrframkallande äventyr med alla dörrar öppna. Den här hösten är inte annorlunda på det planet: många frågetecken. Ändå känns den olik alla tidigare höstar. Jag är annorlunda. Framtiden har slagit mig, och att den inte händer av sig själv. Rätt uppenbart egentligen, men tidigare har jag ändå kunnat lalla på utan att bry mig om framtiden, och det har känts okej. Nu skrämmer det mig. Att måsta välja riktning och börja gå ditåt. Ta medvetna steg och forma det som är mitt liv. Jag vill ha framtiden klar för mig, en riktning att gå mot. Samtidigt skräms jag av tanken på att lämna vägskälet, välja riktning och börja följa en väg. Märklig paradox. Motsägelsefullt. Jag sitter kvar vid vägskälet ett litet tag till. Samlar mod. Jag befinner mig trots allt på vägen och inte i diket. Och jag kommer att våga välja riktning. Det måste bara få ta lite tid. Tur att jag har en Kompass. Vet inte hur begripligt det här inlägget blev, men det rensade ur huvudet för mig.