Fri från mina tankar

Har njutit av varma mackor och klickat runt bland alla bloggar ute i det gigantiska nätet. Det finns så mycket inspirerande som borde läsas med datorn i knät, en kopp te och en tänd sänglampa. Nu har jag ju ingen egen dator, så den idén stannar i mitt huvud. Och tur är nog det så jag inte fastnar här i flera timmar som förut när jag faktiskt hade dator.

Anyway, läste detta inlägg och blev på sånt märkligt humör. Började längta tillbaka till den där känslan av att ha någon att tänka på, någon som får hjärtat att banka så hårt att man undrar om någon annan hör det.
...Tills jag tänkte ett varv till och mindes hur jobbigt det är när en annan människa upptar ens tankeverksamhet och energi. Den tärande ovissheten.
Nä, det är rätt skönt ändå att ha tankarna där man vill och kunna lägga energi på annat. En typ av frihet.
Bildkälla

Omgivningens skönhet

Jag promenerade i går.
Slogs av hur tacksam jag är över att ha ögon att se allt vackert med.
Sen slogs jag av hur tacksam jag är över att jag ser allt vackert.
Inte bara passivt iaktar, utan verkligen ser.
För det är inte alla med ögon som ser skönheten i omgivningen.
Inte alla känner glädje och uppskattning över det vackra.
De ser inte.
De går miste om det.
Därför är jag tacksam.
Tänk att jag får se.



You never know what you had until it's gone

Var på stan i dag. Av en slump stötte jag på Siv och Sofi (min bonusmamma + syster).
Fick en klump i magen som växte mer och mer när jag gick därifrån. Kunde inte hjälpa det.
Tanken "om" smög sig på. Om jag hade haft mer tid hade jag varit mer med dom. Om jag hade ägnat dom mer tid skulle jag kanske inte ha den här känslan av otillräcklighet. Det gäller inte bara dom, utan alla som står mig nära. Men framförallt familjen. Nu är jag ju hos mamma, och det känns bra att spendera tid med dom innan jag flyttar. Jag önskar bara att jag varit med dom mer. Det blir aldrig man tänkt sig.

Jag inser mer och mer hur fruktansvärt mycket jag tycker om alla. Hur otroligt fina vänner jag har. Och hur mycket jag kommer att sakna alla.

Dessutom har jag fått lära känna några jättefina människor, både nya men också folk som jag inte riktigt känt tidigare. Därför känns det lite tungt att fara just när vi fått kontakt. Samtidigt är jag tacksam över att jag fick lära känna er nu. Då har jag något att se fram emot när jag hälsar på.

Nä. Känns som jag börjar tappa tråden nu. Jag vet att jag kommer få ett underbart år på Götabro. Jag börjar bara inse att jag flyttar snart och att jag kommer sakna folk helt enkelt.

Med dina vingar

Sömnlös
Pirr i magen
Drömmer
Nya platser
Nya människor
Nya möten
Utmaningar som väntar

Snart kommer ingenting att vara sig likt
Hjärtat slår ett extra slag av glädje
Jag ska sträcka mina vingar
Lära mig vad det innebär att vara fri
Flyga...
Med Dig är ingenting omöjligt

Amen


Om att älska sin nästa

En av bibelns mest kända bud lyder: "Du skall älska din nästa såsom dig själv." (3 Mos 19:18) Om man läser och begrundar vad det egentligen innebär inser man snabbt att det är nästintill omöjligt att följa. Jag menar, om man knappt har kärlek för sig själv vissa dagar är det svårt att ha det för någon annan också. Aight?

Ännu värre blir det om man läser ur Matteus 5:43: ". . . Älska era fiender och be för dem som förföljer er". DÄR passeras ändå gränsen för vad som är möjligt! För ärligt talat, hur ska man kunna älska sina fiender? Man kan inte styra sina känslor direkt, inte jag i alla fall.

Så har jag funderat, fram tills jag läste en grej: ordet för "'älska" som används här i de hebreiska texterna följs av en preposition som betyder "åt, till, mot" . Man skulle därför kunna översätta texten med "Du ska vara kärleksfull mot din nästa" - det handlar alltså om hur vi beter oss snarare än hur vi känner!
Dessutom tror jag att vi aldrig kan älska alla enbart genom egen kraft. I stället får vi fuska lite och be Gud om hjälp ;)

Avslutar med ett citat acv C.S. Lewis:
"Slösa ingen tid med att fundera över om du älskar din nästa eller inte - handla som att du gör det.  För när vi gör det, upptäcker vi en av de stora hemligheterna. När du agerar som att du älskar någon, kommer du snart att göra det."


Drömmar

Känner mig upprymd av nån anledning. Går liksom på nålar hela tiden.
Det finns så mycket jag vill göra och så många platser jag vill se.
Tänk om man kunde vara på flera platser samtidigt.
Spola fram i tiden, pausa.
Längtan och livsglädje är orden jag söker. Och en gnutta frustration.

Fattigdomens två sidor

Av alla saker som jag insett under min tid som volontär i Kenya är detta det mest tydliga:
fattigdom kan både förena och förstöra.

En del av människorna gick ihop för att få tillvaron att fungera; de tog hand om sin avlidne grannes barn och hjälptes åt så gott det gick. Andra försökte få pengarna att räcka till genom att roffa åt sig allt dom kom åt.
I slutändan avgjordes ändå lyckan av förmågan att glädja sig och känna tacksamhet över de små sakerna - oavsett hur omständigheterna såg ut.




Kändisar som produkter

För att sälja en produkt görs den så attraktiv som möjligt.
Men vad händer om DU är produkten som ska marknadsföras?
Det är ju det kändisar är. Av allt att döma gäller samma taktik där med.

Produkten måste vara attraktiv för att sälja. Annars vill ingen ha den.
Hur kan man skönhetsoperera sig för miljoner?
Om inte detta funkar marknadsförs produkten för att skapa uppmärksamhet. För detta rekomenderas skandaler.
USCH! Jag förstår inte hur hon kan bete sig så! Det var sista gången jag köpte en skiva av henne!
Ibland smutskastas produkten trots att den är fläckfri. De enda som är kompetenta nog att utföra detta arbete är s.k. paparazzis. Dessa bör lämpligtvis bevaka produkten 24/7, gömma sig i buskar och betala säkra källor för att bekräfta sina best seller-storys.
Så hon är också otrogen nu! Ingen beter sig vettigt.
Produkten blir (sl)utsåld och hamnar på skroten.
Knarkade ihjäl sig, så fruktansväärt!


Är det verkligen så konstigt att kändisar skönhetsopererar sig för miljoner, skapar skandaler, får nog och knarkar ihjäl sig?







Låt inte tankarna styra

Han gillar inte dig. Du är säker. Ändå frågar du om ni ska hitta på något. Förvånansvärt nog verkar han taggad och ni bestämmer er för att grilla. En stund senare ringer han upp igen: han ville inte grilla ändå. Han gillar dig nog inte, precis som du trott. Han har nog hittat nåt roligare, typ en fest.

Låter det bekant? Nästan alla av oss har något som vi är negativa till. Ibland ger vi det en chans, fortfarande med en negativ inställning. Resultat: det var lika dåligt som vi trott.

Jag tror att vi många gånger är fördömande utan anledning, och att det i sin tur svärtar ner det vi dömer ut i förväg. det blir en slags självuppfyllande profetia. Jag tror också att vi kommer att få positiv respons bara vi ändrar inställning.

Exemplet i början är en självupplevd händelse. När det slog mig hur negativ jag varit redan från början valde jag att konfrontera min negativa inställning - jag frågade helt enkelt varför han inte ville grilla. Det visade sig då att han, precis som han sagt, egentligen ville vara inne och chilla. Det slutade med att vi hyrde film och hade en skön chillarkväll.

Ibland lönar det sig att utgå ifrån det bästa.

How about the boys

Vi tjejer är ruggigt duktiga på att klaga ibland. Framförallt på alla dessa objektifierande killar som sitter i gäng och poängsätter tjejer efter vem som har tightast ass. Felfelfel tycker vi då.

Samtidigt sitter vi själva i tjejgäng och dregglar minst lika mycket över den där snygga killen. "Åhh kolla armarna, och ÖGONEN!"

Senast i dag kom jag på mig själv med att sitta och smygtitta på en kille istället för att plugga.
Då slog det mig: tänk om han märker? Tänk om han känner sig lika utstirrad och objektifierad som jag brukar göra när folk stirrar? Nää han är ju kille. Killar gillar när tjejer spanar in dom.
Men det är väl en rätt dum fördom, egentligen?

Nä, dags att granska oss själva innan vi anklagar andra.

Just do it!

Hade nationella prov i svenska i dag, muntligt. Usch vad nervös jag blev! Brukar vara hur lugn som helst i vanliga fall men nu slog det slint. Kallsvettades, blev sådär fånigt fnittrig och ville bara skratta bort det hela, heh... Det patetiska var att vi bara var 3 stycken - TRE!  Av nån anledning kändes det mycket värre än att ha hel massa med människor, men jag är ju lite udda så...

Anyway... 
Alla var inte lika lost som tur var, och en av klasskompisarna tog upp något väldigt bra: att inte ta för givet att folk runt oss förstår hur mycket vi gillar dom. Alla har vi ju olika sätt att visa kärlek på, och det är lätt hänt att man tror att folk ska förstå när man visar det. Vissa ger blommor, andra en förolämpning. Vissa skriver söta sms, andra ger komplimanger. Men eftersom vi har ungefär en miljard sätt att visa kärlek på så förstår folk faktiskt inte alltid. Och även om dom förstår så behöver alla höra det SÄGAS emellanåt också. Varför gör vi inte det? "JAG GILLAR DIG", eller kanske t.o.m. "Jag älskar dig". Så svårt är det inte?

(Och ja ni får tycka att det här lät som nåt smörigt "mer kärleek till cosmos"-tjosan.)

Kristna suger

Ibland förstår jag inte vad det är med kristna. Vi säger att alla ska komma som de är, ändå gör vi allt för att framstå som perfekta.
Vi putsar och fifflar på vår yttre fasad, vi dömer andra så att ingen ska se våra egna brister. Så ska det inte vara. Att vara kristen handlar inte om att vara skenhelig, det handlar om att inse att vi har brister, att vi kan få förlåtelse och hjälp att förändras till det bättre.
Därför vill jag se förändring. Jag vill se kristna som vågar visa sina brister så att folk runtomkring vågar göra detsamma.

Brister
Just bring it on!

Otrohet och smink

En kille om hans tjej: "Herregud, jag såg henne utan smink i morse fuuul...de var fan de värsta jag sett, och jag har träffat en annan tjej nu och hon är lite bättre och hon ser fan mycket bättre ut, hon är sjukt sexig".
(Hämtat härifrån)

Vem ska vi skylla det på?
Jamen det är ju samhället som hjärntvättar oss att tro att tjejer måste vara sminkade och se ut som barbiedockor.

Hell no!
Jag tycker det är dags att vi slutar skylla på samhället och tar vårat egna ansvar. Börjar tänka själva.
För det är väl inte samhället som väljer att se på tv-program med snygga människor som beter sig som svin?
Det är inte samhället som köper smink för 1000 kronor i månaden?
Det är inte samhället som hellre köper produkter som marknadsförs av en snygg slank modell?
Det är inte samhället som väljer att bli tillsammans med en kille som gillar dig för ditt utseende?

Det är DU.
Du väljer att se på såna program.
Du väljer att köpa smink som du bär varje dag.
Du väljer produkter som en snygg modell gör reklam för.
Du väljer att få bekräftelse genom ditt utseende.

Då är det väl klart att alla program ser ut som dom gör, att killar tycker du ser ut som ett ufo utan smink, att det som säljer mest är dyra varor med snygga modeller och att killen dumpar dig för en snyggare tjej.

Som tur är sitter makten i dina händer. Det är dina val som avgör vad som säljer eller inte.

En rynkig kärring

När jag blir gammal ska jag bli en rynkig kärring.
Jag vill ha massor av skrattrynkor. Varenda en blir en påminnelse om alla lyckliga stunder i livet.
Jag vill också ha sorgsna rynkor för att aldrig glömma de svåra stunderna i livet.
För det är rykorna som visar vad jag har gått igenom.
Rynkorna berättar mitt livs historia.
Därför ska gå rakryggad och stolt, utan att skämmas över dom.
Utan att försöka dölja min ålder.
Utan att försköna (förstöra) mig själv med botox.
En riktig kärring.


Bild: http://www.flickr.com/photos/irishpic/1490227508/

Stolthet

Hade utvecklingssamtal i dag. Pratade i lugn och ro om min gymnasietid. Läraren tittade storögt på mig medans jag berättade om allt som hänt. Sedan växte ögonen till tefat när hon tittade på mina betyg och jag fick en blick av beundran.
Då hände något med mig. För första gången sträckte jag på mig inombords. Kände mig stolt över mig själv, på riktigt. Stolt över att jag tagit mig igenom skolan när det känts som allra tyngst. Att jag vägrat ge upp. Stolt över vartenda MVG jag skrapat till mig. Stolt över att inte vara ett ångestfyllt vrak längre utan en glad, avslappnad Samira.
Det var det bästa utveckingssamtalet någonsin.

Har ni varit med om något bra i dag?

Jag siktar hellre mot välmående

Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna.

Jag stoppar hellre skit i öronen än lyssnar på detta urblåsta ordspråk. Visst, jag förstår poängen. Men enligt egen erfarenhet är det bättre att sätta rimliga mål än omöjliga. Här är ett exempel på varför:

I högstadiet gav jag allt för att få toppbetyg. Jag ville ju komma in på en bra linje. Få en bra utbildning. Bli något. Jag siktade mot stjärnorna.
Resultatet? MVG i 11/16 ämnen, VG i resten. Priset jag betalade var 2 år av prestationsångest och stress, sömnlösa nätter och en vägran att sänka ribban.
Slutet? Linjen jag sökte till krävde 180 poäng - jag hade 295. What a waste.
Men du lärde dig åtminstone något. Ja, att sätta vettiga krav på mig själv. All intryckt fakta däremot är bortglömd sedan länge.

Alltså: sätt vettiga krav på er själva och inse när ribban bör sänkas.




Till alla barbiedockor där ute


"Hon bar den blonda peruken varje dag, för hans skull. Men ändå dumpade kinesiska Xiaoqings pojkvän henne – för att hon inte var tillräckligt lik Jessica Alba. Nu opererar hon sig – för att bli hans drömkvinna." Läs artikeln HÄR eller HÄR om du precis som jag inte litar på Aftonbladet.

Sitter och kokar av ilska nu. Vet inte vad jag ska ta mig till. Blir bara så förbannat less.

När ska folk vakna upp ur sitt silikonkåta tänk och inse att det inte spelar någon roll hur många skönhetsoperationer de gör - dom kommer fortfarande att känna sig otillräckliga så länge de saknar vettig självkänsla och självrespekt?

Det är inte killar jag anklagar nu.
Det är alla tjejer som gör sig själva till silikonpumpade barbiedockor för att tillfredsställa killars drömmar och känna sig attraktiva (framförallt kunna lägga ut ego-pics av sig själva med urringning till knäna och plutande läppar på bloggen).
Gör världen en tjänst: visa att det kvinnliga släktet inte är helt IQ-befriat genom att inse att killar som gillar er för utseendet inte är värda mer än en rutten banan. Låt killarna köpa uppblåsbara dockor eller vad fan dom vill. Då får dom garanterat plastiga bröst och en kropp med rätt proportioner. Dessutom slipper dom problem med gnälliga flickvänner, right?

Calling out

Snart har det gått en månad sen jag kom hem från Kenya.
Dagarna fylls med skola, lite läxor, promenader på stan och annat tidsfördriv.
Börjar finna mig i det vanliga livet igen. Det skulle inte gå annars. Samtidigt vill jag inte. Vill inte falla tillbaka i samma gamla meningslösa tänk.
Stundtals tycker jag allting känns meningslöst. Finns så mycket jag skulle kunna göra på andra ställen. Tur att jag inte har mycket pengar. Annars hade jag försvunnit ett tag. Gjort människor lyckliga någon annanstans.

Framtiden bultar på

Målet är snart nått. Pirret börjar komma. Förväntningarna. Befrielsen. Studenten.

FRAMTIDEN
bultar på dörren.
Vad händer sen? Folk sneglar på varandra. Vad ska DU göra?
Ta ett sabbatsår, plugga vidare eller kanske resa...?
Vad händer om jag inte tar mig in på det jag vill?
Och tänk om jag inte får jobb?

En del känner kanske panik. Inte jag.
För vem har sagt att man måste bestämma sig direkt? Måste man verkligen flytta hemifrån på studs?

Egentligen blir det inte svårare än vi gör det till. Bara vi vågar vänta.
Om du inte vet vad du vill - bo hemma tills du vet. Prova nya saker, se vad du gillar.
Om du inte får jobb - vänta tills du får ett. Utnyttja tiden till annat istället för att gå runt och vänta på bättre tider. Lev i nuet för guds skull. Och våga lämna dörrar öppna istället för att planera upp allting. Det är oftast när vi gör det som vi upptäcker saker vi annars inte hunnit se.

Slutligen: vem har sagt att du måste ha ett välbetalt jobb? Eller att du borde gå på universitet eftersom du är så smart? Vad är det som säger att du måste ha en plan?

Svenne Banan kan ha en IQ på 250 och MVG i alla ämnen. Än sen då?
Han kanske föredrar att flytta till en fattig by i Afrika och leva som fiskare?
Tänk själv istället för att låta någon annan tänka åt dig. 
Personligen tänker jag flytta tillbaka till min mamma och ägna dagarna åt att göra ingenting. Däremellan kanske jag pysslar lite och far på utflykt.

Sen kan nu avsluta med att lyssna på texten i den här låten





And still I don't see the point

Var på ungdomssamling ikväll. Även om jag inte hann vara med länge så var det skönt att återse alla! Det bästa som hänt sen jag kom hem från Kenya (näst efter att återse familjen och gamla vänner). 

Men annars... Det är så mycket som känns meningslöst just nu. Vill bara vara själv. Kanske fixa i rummet och börja vara kreativ igen. Lämna stan. Vara ute. Bara vara.
Nu vet ni. Förvarnade ifall ni tycker jag är osocial och tråkig.

Chattar med Jens nu. Äntligen någon man kan prata intressanta saker med! Pratar om hur ytligt allt festande är, vikten av riktiga vänner, hur annorlunda man såg på allt i högstadiet och andra saker. Skönt med annat än "Tja, läget? Händer i helgen då?" Less på kallprat. Usch.

Vet ni vad jag saknat?
Vänner som känner en tillräckligt bra för att man ska kunna berätta djupare saker för dom, inte bara säga att allt är bra.
Som ser igenom fasaden.
Som går att diskutera intressanta saker med.
Och som vågar säga när man gör fel, även om det är obekvämt, för att dom tänker på ens bästa.

Inte msn-vänner som frågar hur man mår, "bra", sen inget mer. Som Jens sa: "Känns ju som att alla hamnat i någon mediavärld. Jag vill inte vara msn vännen som umgås över msn ;p".

Kan inte bara vara jag som känner så här?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0